Söndag = Ramla, upp och stå, ramla igen

Idag åkte inlinesen fram. Det var år och dar sedan sist. Lillebror var nyfiken, mest då det är coolt med handledsskydd, men också för att se om han kunde åka. Storebror ville åka han med,  men då hans fötter vuxit likt en övergödd julstjärna så var det på vippen att han fick ner fötterna i skorna.  Han lyckades dock klämma ner fötterna i ett par 35’or (vilket inte skulle ha funkat om vi väntat en månad framåt).  Killarna stapplade ner för uppfarten och ut på asfalten. Lillebror var störtskön. Kära nån vilken underbar inställning. Stapplade två steg, ramlade på rumpan. Upp igen. Stappla fyra steg, glida lite, bromsa, ramla.  Men lika glad hela tiden. Kvittrande glad. Och inga tendenser till att ge upp.  Snacka om lyckligt-sunt-envis-unge.  Storebror körde på han med. Lite modigare än tidigare, lite säkrare.  Mycket gladare.

Och ja, vädret. Sommarvärme. Svensk sommarvärme.  Galet skönt. Synd att klaga. Så vi har av just den anledningen spenderat större delen av dagen utomhus. För att ladda upp med d-vitamin så det räcker hela vintern lång.

(På tal om d-vitamin, det borde vara läge att börja fylla på med just det i tablettform nu. För att se till att hålla nivåerna i shack under den mörka delen av året…  måste skriva upp på inköpslistan!)

Lördag = På en sten, utan press

Idag har jag gjort något som det var år och dagar sedan sist. I alla fall känns det som en evighet sen. Jag har strosat runt i en skog, utan att ha bråttom någon stans.  Gått runt planlöst, plockat en kantarell här, funderat över vart stigen leder, klättrat upp på en höjd och bara flutit med.  Låtit det hela ta den tid det tar, utan att behöva ha en tid att passa. En mycket märklig känsla. Tidlösheten.  Eller frånvaro av tidspress och dagsplan. Låta det hela ta den tid det tar.

Killarna, alla tre, har idag varit iväg på tävling. Kvar hemma blev jag.  Mannen i mitt liv undrade om jag inte skulle ångra mig om jag inte följde med.  Och visst fanns det en stund när jag gjorde det. Men ensamtiden hemma lockade. Jag frågade ”Är det okej om jag inte gör några nyttigheter här hemma när ni är iväg?”, mest för att få det bekräftat av honom jag älskar, och därigenom se till att jag inte (vilket jag annars gör) fastar i tvätt, städ och fix.

Jag har inte gjort några nyttigheter här hemma. Eller jag har ju gjort en massa för mig själv. Upplevt tidlöshet och frihet från tidspress.  Jag har sprungit långt utan att skynda, vandrat runt i en skog och bara flutit med.  På pappret så enkelt, i verkligheten så svårt.

Jag lovar mig själv att göra detta oftare.
Aktivitet utan tidspress
Att något så enkelt ska vara så svårt

Fredag = Feeling

Jag var helt övertygad över att det var lördag när jag vaknade i  morse. Och jag höll där och då på att dö stressdöden.  ”F*N! Jag skulle ju stekt pannkakor, packat väskor och tvätta kläder! Barnen ska ju springa kavel!” Men så insåg jag plötsligt att det ”är ju bara fredag” och lugnet sped sig i kroppen. Jag har nog aldrig varit så nöjd över att det är fredag istället för lördag.

Så fredag alltså. Som ska fyllas med packande, tvättande och pannkaksstekning.  Men även med att storebror tar med sig en ny kompis hem efter skolan, löpning i skogen för mig och min själ, ICA besök, äppelpaj och jobb såklart. Världens bästa!

Tisdag= Hemodlade meloner

I maj nån gång, hittade jag några gamla melonfrön i frölådan hemma. Jag planterade några stycken inne på vinst och förlust. Gamla frön och sen sådd. Det verkade ju inte direkt lovande.

Men sen kom sommaren, och vilken sommar! En perfekt sådan för att odla just melon visade det sig.  Det blev ifs inga jätteplantor. Krukorna var försmå för det. Men två plantor tog sig, och vet ni vad. De levererade var sin vattenmelon. Helt galet! Det hade jag aldrig trott i min vildaste fantasi.

Och i helgen skördade vi vår första melon. Liten, men naggande god. Söt i smaken, solvarm och helt ekologisk och härodlad.  Så nu kan jag även titulera mig melonodlare. Det hade jag aldrig kunnat tro.

Måndag = Lite sömn, mycket bett

Jag och storebror åkte iväg på orienteringsläger i helgen. En helg fylld med lekar, vänner och lite för lite sömn på en luftmadrass.  Storebror hade det hur bra som helst. Orientering är ju en ensamsport, så det är guld värt med dessa läger. Igår, när vi kom hem, så konstaterade han att han nu kan alla namnen på de han tränar med, och att han känner sig som en i gänget. Det värmer ett mammahjärta.

På söndagen sprang alla barnen, och en del av oss föräldrar, tävling. Jag slog rekord i att vara ute i skogen jättelänge. En bana på 3,8km (orange) tog mig 1:25. Men vad tusan, jag hittade ju alla kontroller, tog mig i mål och var godkänd. För storebror gick det betydligt mycket bättre. En femte plats, där det bar skilde 30s mellan honom och tvåan.

Men jag måste erkänna att man blir rätt sliten efter en såndär helg. Att sova på luftmadrass, inomhus(det knarrar från madrassen varenda gång du vänder dig) tillsammans med ett gäng prepubertala tjejer och en hel hög mygg har lätt sin efterverkningar. I form av trötthet. Och kliande svullnader.  Vilket resulterade i att jag somnade vid 20:30 igår och vaknade i morse av att jag höll på att klia sönder benen. Men vad tusan, det fick vara värt det.

Fredag = Varför välja soffan?

Fredagskväll. Och samtliga planerade uppgifter för dagen är utförda med bravur. Möten med familjen, pappersvändande, löpning i skogen, mindfullnes på ICA, shopping av luftmadrasser och snart även middagslagandet.

Det enda som finns kvar på dagens lista var det där med att sitta i soffan. Men vet ni vad, jag kommer faktiskt att stryka det helt från dagens plan ,till förmån för att sitta ute i fåtöljen på altanen. För tusan vilket ljuvligt väder det blev ikväll. Det är varmt, vindstilla och myggfritt.

Så skål på er
Nu är pizzan på grillen snart klar
Killarna dukar och jag sitter kvar här i min fåtölj

Onsdag = Kvällsgott

Äpplen. Så galet mycket äpplen på träden i år. Inte samma enorma mängder som alla andra med äldre träd, men för oss, som är vana med 4st äpplen per träd, är detta året mer än exceptionellt.  Så nu gäller det att ligga i för att dem inte ska förgås.

Igårkväll gjorde jag världens enklaste, och nästan nyttigast, kvällsgott till familjen. Vanlig, hederlig äppelkräm. Med något mindre socker, massor med malen vaniljstång och kanel.  Till det serverades gräddmjölk. Tänk att något så enkelt kan vara så galet gott.  Nu är bara frågan vad jag gör mer med äpplena. Visst är dem goda att äta som dem är, och äppelkaka på längden och tvären är inte heller helt fy skam. Men jag skulle vilja prova något annorlunda. Som äppelchutney eller att torka äppelringar.

Äpplen alltså
i mängder
vi pratar i alla fall om en 30-40stycken
Kanske upp emot 50

Tisdag = En bättre start

Tisdag och jag bestämde mig för att promenera nu på morgonen. Det blev ett hästpass på jobb igår, och jag behövde sortera lite i kartoteket i huvudet.

Så parkeradepå jobb och gick ner på stan. Tog vägen utmed vattnet och förbi Steam Hotel. Det är så fridfullt på morgonkvisten.

Jag ska på föreläsning om ANT och några minuter. Jag han dock smita in på världens bästa Björklunds för en coldbrew och lite soffhäng.  Köpte även på mig en förpackning med  från nymalda lättrostade bönor från Burundi. Lyx så det förslår.


Men nu är det dags att sätta fart
Nu drar jag på föreläsning med en kaffedoftande ryggsäck
Inte illa på något sätt

Söndag = Golf i skogen

 

Idag var planen att åka hem till mormor för att hämta en varm sovsäck till Storebror. Han ska nämligen på läger nästa helg och sova på höskulle. Och ska man sova på höskulle behöver man varm sovsäck, det vet alla som sett ”Barnen i Bullerbyn”.  Men man kan ju inte bara åka till mormor och hämta en sovsäck. Nej,  man måste ju gör nå kul med. Tillsammans. Och mormor hade en plan.

Vi sågs ute vid ett av elljusspåren i byn. Där, parallellt med spåret, finns det en frisbeegolfbana. Och det var den som vi skulle göra osäker.  Arton ”hål” var det. På pappret såg det oerhört enkelt ut. Typ kasta frisbeen rakt och träffa målet. Lite träd i vägen, men massor med luft däremellan som är fri från hinder.  Men tro mig, det var allt annat än enkelt.  Lillebror hade världens skönaste kaststil. En form av ”pendelkast” med grymt snygg slutpose.  Mannen i mitt liv körde ”balett och skutt” varianten av kast. För egen del såg det mest ut om ”ojsan” varenda gång. Säkrast var nog storebror, men även han lyckades ”tappa” frisbeen några gånger så den flög till skog. Och sen hade vi mormor, säker som en ”bergochdalbana”.

Som tur är känner mormor sin familj och hade packat med kaffe, vaniljbullar, vindruvor och cocktailtomater. Precis vad vi behövde efter hål 8.  Vi blev sittande en stund på en berghäll och njöt av att vara i skogen. Lillebror la beslag på vindruvorna och hittade en ”soffa”. Där blev han sittandes i stillhet en lång stund.  Storebror la sig i mossan och bara va han med. Det är något med skogen och mina barn. De finner sig så snabbt till rätta.

Efter energiintag så körde vi klart hela banan. Och vinnaren gratulerades. Nu var det bara jag och mannen i mitt liv som räknade kasten, vilket barnen tyckte var jätte skoj.  Det blev liksom inget fokus på tävling mellan någon annan än mig och mannen.  Vilket kan ha bidragit till den goda stämningen rakt igenom rundan.  Mannen vann. Jag hade roligt. Och mormor skrattade åt vårt eviga svampletande.  Barnen gömde sig bakom trädstammar för att skydda sig från vinande frisbees.  Och vi alla verkligen njöt av en otroligt härlig eftermiddag i skogen tillsammans.  När vi spelat klart åkt vi hem till mormor, åt lasagne och äppelkaka med marsipankakor på (fyllda med vad barnen sa var myror och flugor) till efterrätt. Letade reda på den där sovsäcken och de uppblåsbara liggunderlaget och fyndade en ryggsäck på vinden.  Sen åkte vi hem, för klockan han at bli långt förbi läggdags.

Tusan vad jag älskar de där två sönerna
och mannen i mitt liv
och mamma min
och skogen
och svamp
och söndagar med frisbeegolf

Lördag = Distraherad orienterare

Orientering. Tävling. Idag igen.  Ja ni förstår, familjen är biten. Och jag jobbar på att bli övertygad. Hur som helst så sprang även jag idag. Men det var inte lätt vill jag lova.  Nej, för det var ju en MASSA svamp i skogen. Kära nån! Tusentals KarlJohan stod där i mossan och bara väntade på att jag skulle plocka dem. Som tur var sprang jag som uppföljare till lillebror första vändan. Och jag hade sinnesnärvaro att plocka med mig en påse. Denna påse blev snabbt överfylld av svamp. Det var lite som ”Spring du till nästa kontroll, mamma ska bara plocka lite först, så kommer jag” och i det tysta hoppades jag på att han skulle välja rätt stigar.

Men jag måste säga att det var lite märkligt. För jag var nog den enda av alla 430 löpare som faktiskt plockad emed mig svamp. Jo, jag förstår, det var tävling. Men vad tusan, bästa priset måst eju vara en påse överfylld med finfin svamp. Eller är det bara jag prioriterar galet. Eller förresten, det kansk efinns någon yp av outtalad regel att man absolut inte får plocka svamp, nej den ska sparas till någon annan… typ.

Eller vad vet jag
Svamp fick vi med oss hem i alla fall
och alla i familjen sprang sina banor godkänt
En mycket lyckad dag i svamp/orienteringsskogen