Cykelsäsongen är här

I helgen åkte dem fram. Äntligen. Cyklarna. Jag fick feeling i lördags och klämde in ett 15km’s pass mellan taxiturerna till kompisar och kalas. Storebror hade kompis på besök i lördags, och de två stack ut i skogen och cyklade stig tillsammans (första gången storebror tar med kompis ut själv. Stort!). Och i söndags hade lillebror kompisbesök, som turligt nog även han hade tagit med sig cykeln.  Som om inte det vore nog, så drog storebror med sig far sin på en tur ut på småstigarna nu ikväll. Det märks att killarna saknat att cykla i skogen.

Storebror har dessutom funnit vilken cykel han vill köpa för alla sin födelsedagspengar. Så snart är han ny kittad inför sommarens cykeläventyr.  Varit vi åker i år är inte än bestämt.  Men att vi åker det vet vi. För det är få saker som gör så gott för sinnet som att vara i skog och på fjäll. Andas hög luft och lyssna till tystnaden. Testa gränser och skratta högt.  Det är liksom i fjällen det händer.  Det är där knappen finns, den där knappet som behöver tryckas på för att gå från stressig-jobb-vardag till semestermood.

Men i väntan på att vi kommer iväg
kör vi stigarna i vår egen skog
värmer upp

Som om i en dröm

Lillebror , igår när han skulle gå ut genom dörren för att åka till skolan, vänder sig om och säger. ”Mamma, jag drömde i natt. Vi var i Stöten och åkte skidor och byggde snögrottor. Det var som om jag var där igen, på riktigt. Det var helt fantastiskt!” Det var första gången som lillebror faktiskt berättat om en dröm. Kunnat förklara vad han gjorde och vad som hände.

Idag har vi lördag. Och en oplanerad sådan.  Det är sista helgen innan påsk som vik faktiskt har tid för spontanitet. Så vi åker till cykelaffären. Storebror fick pengar till at köa en cykel när han fyllde år. Och idag ska vi således ut och se vad marknaden har att erbjuda. Han hoppas även på att få hem en av sin lagkompisar på lite ”häng”. Eller vad kallar man det nu när de blivit något äldre?

Men lördag
inte illa

Minnen i en box

Så var vi hemma igen. Efter en vecka i Stöten som gick alldeles för fort. Detta har varit den i särklass bästa veckan vi någonsin haft under de 8år som vi varit uppe. Lagom kallt, lätt fint puder, sol och två killar som åker skidor snyggt och kontrollerat.  Små hjälmfotingar som åker störtlopp är ett minne blott. Lillebror kör ”pomfritte” och storebror jobbar på med jämt tryck i hela svängen. Det är en fröjd att åka med de där två.

Det har varit långa dagar i veckan, från öppning 09:00 till stängning 16:30. Med ett avbrott för lunch.  Mellis har vi tagit i farten. Efter skidåkandet har killarna jobbat på sina snöfort i djupsnön utanför huset, ätit popcorne och druckit godricka. Nån tid för badhus, afterski eller ens familjespel har det inte blivit. Men som Storebror sa, ”Vi har väll inte åkt till fjällen för att spela Ticket!”. Och jag måste väll hålla med honom i det.

Som jag har njutit denna vecka.  Av att köra järnet, utmana mig själv och se hur killarna glider ner för backen. Lillebror har flera gånger fått feeling, både i backen, liften och liftkön, och rivit av några toner och danssteg. Storebror har kört på så hårt att han på eftermiddagarna insett att om han inte ska göra illa sig för att han är så trött, så är det dags att åka hemåt.  Och mannen i mitt liv, han som blev som 25 igen då all dunlätt pudersnö kom. Jag bara älskar att se hur han blommar upp och går på endorfiner.

Nu stoppar jag ner alla  minnen och känlsor i en box. Lägger den lätt tillgängligt mitt i bröstet. Sparar boxen där.  För att kunna glutta ner i den då jag behöver lite påfyllning. Denna veckan. Ljuvlig

Först på puder

Det började snöa i natt.  Som en snökanon.  Och när vi vaknade i morse var världen inbäddad i  cirka 15-20cm fluffigt vitt puder.  Skidåkarlycka utav det bästa slaget. Hela familjen var peppade som få. 08:49 stod vi i liften. Först i kön. För nu tusan skulle vi vara först på snön.

Vi åkte opistad puder i pist. Man utbrast i ett ”det är som att köra i grädde!!!”.  Vi körde offpist. Lillebror hade vit fluffig snö upp till midjan. Storebror gled fram och fick kläm på svängarna. Nu åker han ifrån mig. Snön fortsatte att falla. Pudret blev till puderhögar i pisterna. Efter tre timmar bröst vi för lunch.  Storebrors energi var slut. Så slut som bara en prepubertal tonåring kan bli.

Vi åt lunch. Vilade i 90min och begav oss ut igen. Det hade blivit tyngre i backarna. Inget vi långbenta funderade över, men vid tredje åket bröst lillebror ihop. Han var JÄTTE trött. Och när den killen bryter, då vet man att det är på riktigt. För första gången på flera år fick han åka mellan mina ben ner. Och låt mig utrycka det fint…. det … var…TUNGT! Tur att vi är två vuxna som kunde växelköra.  Vila en stund, äta kexchoklad, och sedan skidskola.

Skidskola för barnen och tillsammanstid-bara-vi-två-i-liften-och-backen för oss vuxna. Och det blev busigt vill jag lova. Utlurad i metertjock, orörd, puder blev jag. Han gjorde en volt och jag skrattade högt. Höga på endorfiner blev vi. Han och jag.  Som två busiga 20åringar. Vilket vi alltid varit.

Det ska visst komma mer snö i natt
Japp
Vi ses i liftkön
08:58

Glädjerus

Det händer inte varje dag, och långt ifrån varje vecka. Men det händer lite di och då. Oftast i samband med semester, framför allt i fjällen.

Glädjerus

Den där känslan när allt bara känns rätt, i balans och tacksamheten sköljer över en. När alla de där känslorna, de positiva, slår till på en och samma gång. Då infinner sig ett glädjerus.

Och det hände idag. I liften. Där satt vi, tillsammans, hela lilla familjen. Två förväntansfulla barn och två stolta föräldrar. Känslan slog bara till, som en blixt från klar ovan.  Gav mig ståpäls. Det händer inte ofta, men de gånger det händer, så förstår jag vad livet handlar om. Igentligen.

Hur gör andra!?!?

Skidsemester. I Sverige. Lagom nära, lagom långt bort. Men ändå så mycket förberedelse. Och saker att packa.

Som vanligt är alla middag förberedda. Samtliga luncher planerade och frukostar är inhandlad. Ja, all mat är inhandlad. Vi kommer inte behöva köpa något på plats.  Det är nästa läskigt när man inser hur stor volym mat det faktiskt går åt under en vecka.   Men jag vet, att om jag helt och hållet ska kunna slappna av och njuta, så behöver just maten vara planerad och inhandlad.  Jag inbillar mig även att det blir både bättre och billigare kosthållning om jag gör på detta vis, istället för att lösa matbiten dag för dag på plats.  I år har jag även tagit det hela ett litet steg längre, och faktiskt planerat för vad vi ska äta den dagen vi kommer hem, och även köpt hem så det finns frukost till dagen efter. På så vis behöver vi inte svänga förbi matvarubutiken på vägen hem, när vi just bara vill hem.

Innan vi reser tvättar jag all tvätt. Bäddar rent i sängar, röjer och plockar.  Jag vill komma hem till ett hem utan att bli överöst med vardagsmåsten.  Sen är det så mycket enklare att  få hela uppacknings-sessionen överstökad om det inte finns en massa jox i vägen.  För oj vad grejs vi packar med oss. Eller, säkert inte mer än någon annan, men vinterkläder, skidor, hjälmar och sällskapsspel tar ju sitt utrymme.

Men jag undrar
Är liksom ensam om att hålla på så här
Förbereda och fixa
Planera mat
Hur gör alla andra?

——————————-

I år serveras det till middag:
Korvstroganoff på mitt vis med ris
Köttfärssås med spagetti och parmesan
Mozarellapizza
Hemrullade köttbullar med brunsås, lingon och potatis
Baconlindad kyckling, potatisklyftor och  örtsås
Ugnsbakad lax med rotsaker och citronsås
Trattkantarells-carbonara

Vardagsstark

Hela familjen har varit lite kalas-bakis idag.  Frukost åts inte förens vid 09, vi masade oss utan för dörren första gången vid 14 och först vi 17 hade vi vaknat till. För att vid 19 känna att det var dags att börja göra kväll.  Jag hade en plan att jag skulle köra ett styrkepass under dagen. Något jag lyckades skjuta upp väldigt länge. Först när jag skulle ställa mig och laga middag, kände jag mig väldigt träningspepp (detta kan ju faktiskt handla om hur ogärna jag ville laga mat, och letad efter diverse logiska undanflykter). Om någon nu, bara sådär, undrar om man kan steka baconlindad kyckling och styrketräna samtidigt, kan jag meddela att det går utmärkt.

Jag tränar styrka av endast en anledning. Att vara, och förbli, vardagsstark. För mig är vardagsstark att jag i min vardag, alltid utgår ifrån,  att ”Det där orkar jag”. att jag inte behöver vara rädd eller försiktig. Att jag antar att jag kan lyfta soffan, bära runt på den där stenen som ska flyttas på tomten och att jag faktiskt, om jag måste, orkar bära mina barn.  Märker ni, det handlar inget om utseende. Inget alls faktiskt. Utan det handlar enbart om vad jag vill kunna göra.  Hur ”funktionen” kroppen orkar och förmår. Och tro det eller ej, men det motiverar långt mycket mer än all utseendefixering i världen.

Vardagsstark alltså
det är grejen

Firardag

Idag har vi firat vår förstfödde. Han som är så mycket 11år i hela kroppen, att det är något otroligt. Han ligger och väger på gränsen mellan barndom och vuxenvärld.  Något som är långt ifrån enkelt.  Jag lyssnade på en podd i förra veckan om just 11-åringen. Så på pricken en beskrivning av Storebror.

Storebror hade lite svårt att välja vad han ville bjuda släkten på till lunch. Något som kan vara lite typiskt för en 11åring. Att välja.  Det där när valet kan kännas som ett krav. Och krav är jobbiga. Men hamburgare alltså. Inte mig emot. Så enkelt att fixa och alla gillar det.  Och till efterrätt blev det glassbomb.
Låt oss pausa här lite. Just vid glassbomden, eller egentligen vid det här med tårta och födelsedag. För just idag blev det TRE tårtor. Japp, på en och samma dag.  Pannkakstårta till frukost, det är sedan gammalt.  Sen just glasstårta (aka glassbomb) till efterrätt. Och ja, sen måste man ju ha en födelsedagstårta med, och dagen till ära, hade jag för första gången sedan tidernas begynnelse, köp en tårta. Men inte vilken tårta som helst, nej, en fylld med pärongrädde och vaniljkräm toppad med vittryffel.

Sen blev det paketöppning såklart.  Av oss föräldrar fick han lego och Zelda – breath of the wild.  Och av tjocka släkten pengar. Pengar som ska användas till inköp av den ultimata mountainbiken.  Den perfekta presenten till en 11åring.  För visst är det svårt med presenter när man är sådär en 11år gammal.  Allra helst kan det vara svårt att veta själv.

Så, 11år alltså
En balansakt
Jag lovar att hjälpa dig att hålla balansen
Kom så går vi

Flyga högt

Sportlovet rullar på här hemma. Med en ganska stor frånvaro av just sport. Men vad sjutton. Vi drar till fjällen om 10 dagar, så det är inte mer än rätt att vi vilar oss i form.  Idag tof vi oss till Västerås Flyg muséum för att beundra gamla plan och lyssna till entusiaster.  Lillebror läste ”Farfar på rymmen” i höstas, och har sedan dess pratat en hel del om spitfier. Nu finns det inga sådana plan på museet, men viggen, tunnan och gripen. Och det är ju inga dåliga plan det heller.

Lillebror fick sitta både i Viggen och en av helikoptrarna. Han hittade även en liten simulator (som han inte riktigt förstod sig på). Vi var väll där i en sisådär två timmer. Sen kände jag mig klar, och otroligt fikasugen.  Mannen var dessutom tvungen att åka hem och jobba lite, och jag lika så. Lillebror hade nog kunnat strosa runt ett tag till, men fika och kompislek lät ju lockande det med.

I den parallella verkligheten

Nu är det äntligen dags för bokrean igen. Inte för att vi inte köper böcker andra tider på året, och inte för att böckerna helt plötsligt blir jätte mycket billigare. Utan mer för att det är då lillebror och storebror strosar omkring bland hyllor och pallar, läser på baksidor av böcker, som de annars kanske inte lagt märke till.  Jag har ännu inte strosat runt på bokrean med storebror, men jag och lillebror körde en lov idag på ICA.  I korgen hamnade titlar som han tidigare inte tagit notis om.

Jag har även köpt några titlar på Akademibokhandeln.  Fysik och matteböckerna är tokbra för vetgiriga små personer. Förklarar på ett sätt så att även en annan förstår.  Sen kunde jag inte motstå Cake Hero. Storebror fyller ju år på lördag, och han vill inte ha någon vanlig tårta, utan gott fika. Och då passar ju den boken perfekt. Det blir att provköra några recept redan till helgen.

Men lillebror och böcker alltså.  Han älskar dem.  Förtrollar sig in i den parallella verkligheten som de skapar. Nu har han suttit här vid köksbordet i en 45min och läst, fikat och läst. Och jag ser inte att han är på väg att sluta än.  Bokmagi är vad det är.