Total harmoni

Ni som hängt med på Instagram de senaste dagarna är helt införstådda med vad vi pysslat med i helgen, jag och mannen i mitt liv. 

Detta är som balsam för själen. Dagens första åk. Vindstilla, soluppgång och först i backen. Det är sällan, typ aldrig, jag upplever total lycka, harmoni och balans. När jag känner att jag är här och nu och livet just denna sekund är totalt. Att ha kontroll och våga släppa.  Hormonerna rusar och allt är bara i balans. Men att åka i en skidbacke, i soluppgång tillsammans med den jag älskar mest på denna jord är just precis vad som skapar den där underbara känslan, som gör att jag förstår vad lycka och harmoni är.

En helg i Idre blev det.  För mig, mannen och ett gäng halvgalna kollegor till honom.  På plats i Idre fanns även världseliten i skross. Det kördes world cup tävlingar. Vi tittade, förundrades och konstaterade att det finns risker i alla sporter.  Men när det står en SLAO i varje kurva, och det finns tre parkerade ambilanser i målområdet, då känns det som om just denna sport är lite mer på ”den tunna gränsen” än andra sporter.

Men nu har vi landat hemma igen.
Och en lite halvgalen tanke slog mig på vägen hem
Jag vet inte om jag vågar
Jag vet inte om kroppen håller
Jag vet inte om jag kan lägga fullt fokus

Jag vet bara att jag är nyfiken

 

 

”Nu är glada julen slut slut slut…..”

”Nu är glada julen slut slut slut…..”

Det var länge sedan vi kastade ut granen ut huset så sent som vi gör i år. Den har fått stå fram tills dags dato. Ickebarrande, men väldigt torr (som en eternell) . Men idag åkte den alltså ut.  Och ugefär precis är vi började plocka av pytet, isåg vi att de ite var så ickebarrade som vi trodde….

Och när granen åker ut…. och det sista julgottet ner i magen.  Såklart. En hel del julgodis blev det i år. Vi lyckads laga totalt 7 olika sorter. Fudge i olika smaker, kola, jordnötsbollar och oreobollar. Julgodis kan vara något av det godaste sötsaker som finns.  Men idag var alltså sista dagen som det var okej med julgodis. Det mumsades på rätt friskt vill jag lova.  För nu är julsäsongen verkligen slut. Det som blev över åkte faktiskt i soppera.

Storebror har haft en mycket trött dag idag. Ha sov hos kompis i natt, och jag misstänker att det inte blev många timmar sömn.  Lillebror har även ha haft det tufft på grund av lite lite sömn.  Det resulterade dock i att bare låg i sina sängar redan 18:45 ikväll.  Galet tidigt, men inte mig emot.  Det ger mig lite extra tid för det sista anti-jul-fixet. Så som att dricka upp julmust och jaga rätt på de där tomtarna som man alltid råkar glömma att plocka bort.  Och glöggen, kanske skulle göra slut på den sista lilla skvätten.

Träningsboost på Tanumstrand

Träningsboost på Tanumstrand(Ett av alla de lopp jag sprang 2017. Det var andra tider då)

Nytt år, och jag vägrar nyårslöften och ogenomtänkta förändringar.  Om jag får bestämma vill jag att livet ska tuffa på precis som förra året.  Lagom med ”ups and downs”.  En kropp som höll för ökad belastning och ett sinne som var lite gladare för var dag som gick. Jag satt innan nyår och funderade var jag skulle göra av med friskvårdsbidraget. Det låg där oanvänt i inkorgen, bortglömt. Att springa dag ut och dag in är inget som man kan använda friskvårdspengen till.

Yoga Tanumstrand(Jag på en yogahelg i jan 2018)

Men så dagen innan nyårsafton insåg jag att jag kunde använda pengen till att anmälningsavgiften för lopp, så jag spontananmälde mig till Stockholm halvmara.  Så kan det gå. Förra året sprang jag inget längre lopp. Sprang knappt nå loppa alls där målet var mitt eget.  Det skulle ha varit Vårruset, men jag vet knappt om det kan räknas. En halvmara har blivit något som jag vet att jag klarar vilken dag i veckan som helst. Visst, det kostar på, det ger efterverkningar, men jag klarar det.  Så att anmäla sig till loppet kändes ”lagom”. Mer, ”Gör jag som jag gör nu, så kommer jag runt”.

Träningsboost på Tanumstrand(Boostcamp sept 2017. Foto: Maria)

Visst är jag nöjd med min träningsvardag, på alla sätt och vis. Men det är något som gnager. Något som gör att det känns som om det är något jag missar. Som om det finns en potential i mig, som jag förbiser. Konditionen har jag, om jag får hålla måttligt tempo. Men styrka, jag känner mig muskelmässigt svag. Men motivationen att göra något åt det är noll, även fast jag vill. Och rörligheten ska vi inte tala om. Helt uppenbart går det inte att leva på gamla meriter.

Karl Dyall och Jonna Martinsson på Tanumstrand(Bästa boost-instruktörerna Karl Dyall och Jonna Martinsson. Tänk, de kommer åter till Boostcampen i juni efter en tids uppehåll.  Bara det gör att motivationen att boka in mig igen slår i taket. Foto: Maria)

Härom dagen såg jag i mitt FB flöde att Tanumstrand ska köra en ”Boostcamp” igen.  Och det väckte ett sug. Sist jag var på boostcamp var det kalla januaridagar. Ganska precis för ett år sedan. Jag minns att jag drömde om att få göra samma helg, fast på sommaren, utan att frysa. Kunna yoga på klipporna, träna på Tjurpannan utan att frysa och äta frukost på bryggan.  Och nu, vips, så finns det möjlighet.  Det skulle kunna ge mig en boost i den där delen av träningen som jag nu känner at jag haltar i. Och jag vet, att om jag anmäler mig, kommer jag automatiskt att öka på både rörlighetsträning och styrketräning själv här hemma, innan jag ens kommit iväg.  Jag funkar så.

Fru Magnolia på Tanumstrand(En rufsig, trött och lycklig Anna, redo att ta sig an ”Väggen”. Foto: Maria)

Så nu är frågan
Är jag ledig den där helgen i juni?
(om jag blockar den redan nu i kalendern så JA)
Kommer jag vara skadefri?
(om jag inte är det kan jag ju ligga på SPAt hela helgen istället för att träna)
ska jag ta och anmäla mig kanske
(måste kanske kolla av med mannen först)

Dum-smart?!

Jag var ute och sprang igår.  Jag vet, vädret var inte det ljuvligaste.  Eller, det var rent bedrövligt. Men när mörkret fall, och storebror skulle träna, då glömde jag liksom bort vädret utanför. Sen hör det ju till nu mer, att jag tränar, när han tränar. Det har (tro det eller ej) gått och blivit en vana. Så jag begav mig ut. I halv storm. På riktigt! Det gick bra i cirka 500m, sen insåg jag att jag möjligtvis kanske skulle få liiiite medvind på vägen tillbaka.  Vinden var kraftig och kom liksom snett framifrån. Så jag sprang på sniskan, tacklandes snö och slask. För ju st, det var ju slask också. På marken. Riktig slask som sög tag i fötterna.  Jag har aldrig blivit kräksjuk av att springa 6km tidigare, i 5:30 tempo. Men sista silometern var en kamp både mot vind och mage. För på tillbakavägen kom vinden snett ifrån andra hållet istället, så det där med lä fick jag aldrig uppleva.

Idioti! Varför vände jag bara inte efter 500m? Jo, därför jag vart envis och nyfiken. Och därför jag bestämt mig för att springa. ”Är det jobbigt?” frågade jag mig själv. ”JA” skrek min inre röst.  ”BRA” sa jag till mig själv, ”för då är det träning”. Efteråt var jag som en urvriden trasa. Kroppen fattade aldrig riktigt vad som hände. Och som jag frös. Hela vägen in i märgen. Så när vi kom hem tappade jag upp ett bad. Slängde på en ansiktsmask och ner med en badbom med lavendel i vattnet. Sen blev jag liggandes däri, läsandes, i nästintill en timme.

Efter det var jag och kroppen lite kompis igen.
Men jag sprang alltså i storm och slask
Bara för att jag hade bestämt mig för att springa
Diagnoskod?
Dum-smart!

Snyggaste födelsedagstårtan!

Varit hos min lillebror idag för att fira hans födelsedag. Och som seden bjuder, så hade brors fru fixat världens snyggaste tårta (och godaste bör tilläggas. Vägrar tårtor son enbart är konstverk, de ska ju ätas liksom. ). Årets tårta var ett blått skal från MarioKart. Vilket är lite roligt, för det är något som min bror ALDRIG får, då han ALLTID är den som leder och således är den som ska träffas av just dessa.

Vi firade honom även med att äta citronmarängpaj, kakor och cesarsallad.  Lillkusinen var mysigare än någonsin. Bröderna njöt av att få fri tillgång (nästan) till morbrors alla tv-spel. Vi spelade även Ticket to Ride, vilket vi inte han spela klart innan alla gästerna kom.  Tyvärr. Men det ger en anledning till att träffas snart igen. Jag ledde dock, om någon undrar.

Förhandlandet

Att det ALLTID ska förhandlas. Att jag inte bara kan göra.  Pratar så klart om mig själv och springandet. ”Kanske ska du vila idag” ”Känner du dig inte liiite sjuk?” ”Du vet, du måste faktiskt inte” maler det på inne i huvudet.  Men på något underligt sätt tar jag mig ändå ut. Och precis så var det idag också.

Det som tillslut fick ut mig var nyfikenheten på hur lång en ny slinga skulle kunna vara.  I mitt huvud skulle den kunna landa någonstans mellan 12-14km.  Men säker kunde jag ju inte vara, så jag drog på mig skorna och stack ut. Eller så här, jag insåg att om jag skulle springa den där rundan, skulle jag behöva göra det i dagsljus, och då var tiden knapp.  Så när mannen i mitt liv klev över tröskeln efter att ha sprungit i 60min så stod jag i startgroparna.  På med icebug’en och ut på glashala skogsvägar och stigar. Som vanligt hade jag underskattat sträcken. Den blev visst 16km.  Det var inte ljuvligt, men jag tackar nyfikenheten för att jag kom ut.  För något gott hade det ju faktiskt med sig.

Jag undrar, beter sig alla så här? Att de ständigt ska förhandla med sig själva om de ska träna eller inte. Visst, i mitt fall kan det faktiskt handla om att jag inte tycker att det är så skoj att springa. Det skulle nog vara annorlunda om det gällde en annan träningsform om jag faktiskt tyckte var rolig, vilken det nu skulle vara.  Det underliga i det hela är ju att jag oftast lyckas övertala mig själv att ”Det finns ingen förhandlingsmån, det är nu eller aldrig!” och sticker ut i 99% av fallen.

Är jag liksom en i mängden av förhandlande ofrivilliga löpare
Eller är jag en säregen art
som borde sluta förhandla, då jag helt uppenbart inte ör något bra på det
beroende på hur man ser det

Tuffar på

Bio idag. Med mormor. Och pizza till lunch. Igår skidor i lokala skidbacken, nya mattor till rummen och Diamanten.  Imorgon legobygge och rumsrensning.  Jullovet tuffar på.  Vi börjar bli bra på det här nu, att ha lov.

Dock känner jag att kroppen börjar bli lite hängig.  Eller är det bara de välkända hormonerna som pockar på uppmärksamhet. Vi får se hur det känns imorgon.  Kanske får morgondagens planer stökas om lite. Eller så inte. Hur som helst är det fortfarande jullov.

Nytt år, samma förutsättningar

Gott nytt år på oss.  Igen. Tänk att det gått ett år sedan sist.  Igår firade vi in det nya året tillsammans med vänner. God mat i överflöd och tomtebloss.  Barnen orkade vara uppe till tolvslaget, men det kostade på. Lillebror kraschade storstilat och orkade knappt öppna munnen för att borsta tänderna. Han hade även att major breakdown då vi inte köpt några fyrverkerier (något han dock kunde förstå logiken i efter att han fått i sig frukost idag på morgonen).

Men ett nytt år då.
Förväntningar? Goda, något annat vore ju direkt destruktivt.
Målbilder? Inga nya som jag inte hade satt upp oavsett nytt år eller ej.
Nystarter/omstarter/livsomvälvande planer? Inga som är beroende av att det är ett nytt år.
Ditt nya ”jag”? Nej tack, jag kommer vara samma jag, men tiden gör mig klokare.
Sammanfattat: Jag har samma förutsättningar idag som igår. Så jag bygger på vidare på det jag har.  Men visst är det härligt att fira, så fira allt vad du har, men ingen annan kommer göra stordåd, förändra förutsättningar eller skapa en framtid, förutom du själv.  Och personligen tycker jag det verkar löjligt att spara allt sådant till en och samma dag, en gång om året. Varje dag börjar en ny tidsperiod,  så ofta man vill.

Med det sagt, så önskar jag dig ett Glittrade 2019. Ett år som innehåller 365 dagar eller 525600minuter med utrymme för nystart, omstart eller varför inte bara ”go with the flow” precis när du vill. Och kom ihåg, att var snäll mot dig själv, var nyfiken på din potential och sprid lite glitter omkring dig vart du än går.

 

 

Dax att summera

Det börjar bli dags att summera året som passerat. Och vid första tanken så hände det väldigt få stordåd och missöden. Det blev ett år som tuffade på. Men om jag sätter mig ner, och faktiskt funderar så dyker vissa minnen upp. Sådana som jag faktiskt paketerat i minnesbanken, för framtiden.

Minnen som Storebrors 10års-present, lillebrors förskoleklassavsluting, min skitaxel i början av januari, att storebror sprang helt själv på tävling i orienteringen, lillebrors målbild med att ”kunna ha en fläta”, trasiga toaletten i Sälen,  att sitta uppflugen i ett träd på ett fjäll med massa kor runt omkring,  ett sanslöst kallt Stöten och en galet varm sommar,  mitt PB i löpdistans, lillebrors första tappade tand, två stycken lopp med storebror,  lillebrors läslust, cykelturer, storebror tar skolbussen på morgonen själv och det största av allt. Att familjen berikades med en lillkusin.

Nu siktar vi framåt, mot ett nytt år.
Tack 2018 för massor av fina minnen
Välkommen 2019
Vi kommer naturligtvis att fira in dig storstilat

Familjehelg på ett annat sätt

Så har vi landat hemma igen. Efter en något annorlunda familjehelg. En cup-helg, helt enkelt.

Storebror har hängt med sitt lag hela helgen lång, och vi andra i familjen har tittat på honom från läktaren, gett honom en kram efter matcherna och funderat över ”vad gör han nu?”.   Vi i familjen som inte spelade matcher, eller sov i skolsal spenderade helgen på hotellet, tränandes, badandes och ätandes. Lillebror njöt till tusen. En tillvaro som passade honom perfekt.  Vi hade bokat in oss på ett hotel där det ingick frukost, eftermiddagsfika och middag. Det fanns dessutom ett gym och bubbelpool.  Och dumt vore att inte utnyttja faciliteterna till max mellanmatcherna.  Vi tog även promenader och letade efter lekparker. För så är det, att är man på ett nytt ställe, behöver man ta reda på lekfaciliteterna. Mycket viktigt, allra helst om man suttit stilla i en bil, eller tittandes på innebandy dagen lång.

Vi tog bilen upp till hoppbacken på kvällen. Väldigt högt upp, men en magisk utsikt. Det visade sig att det även fanns ett vindskydd med grill däruppe. Om jag hade vetat det, så hade vi grillat korv däruppe till lunch istället för att gått på restaurang.  Vi åkte dock inte upp i själva hopptornet, utan sparade det tills Storebror spelat klart på söndagen. Klart att han skulle med upp.

Så kom söndagsmorgonen, och cupens sista match, klockan 08:00 på morgonen. Enligt storebror blev dem väckta redan 05 för att hinna vakna till och äta frukost.  Vi som bodde på hotellet gick inte upp förens 07, klädde på oss, sparade frukosten till sen och åkte iväg för att agera hejarklack.  Det märktes att storebror var trött denna matchen. Övriga matcher har han sprungit som aldrig förr, kämpat om bollar i hörnen och haft ett fighter face. Nu var han mer långsam, lite sävlig och inte lika alert. Men jag förstår honom. Fullt ut.  Efter att ha spelat 4 matcher på topp är det okej att vara lite seg den femte. Allra helst om man sovit sparsamt.

De vann alla sina fem matcher, laget, tillsammans. De spelade med bravur, ett passningsspel som helt plötsligt fick utrymme att briljera. De fick betalning för allt slit de har haft i seriespelet under hösten.  Det märks att de är ett lag. De gläds åt varandras individuella prestationer, de klappar om den besvikne, tar utvisningar åt varandra och framförallt ser på sig själva som en del av något större, som en del av ett lag.  Och det är detta som gör just detta laget så speciellt. Åh vad jag önskar att de alltid får ha kvar den känslan.  Att vara en del av något större, där varje bit är viktig.

Och som vi planerat åkte vi upp i hopptornet efter sista matchen, bara för att få känna in höjden, och kanske överväga ett tillägg av sport.  Men nej, ingen av oss, varken i vår eller lagkompisens familj, kände sig särskild sugen.  Det är verkligen grymt högt upp, det går ruskigt fort utför och så ska man på att flyga också.  Men visst blir man ändå  lite imponerad av dem, som faktiskt vågar.

Det blev en annorlunda familjehelg
En mycket bra sådan
Annorlunda kan liksom vara bra
på ett annat sätt