loppi blogbag, 1-3 år

blogbag

Merlin är förvisso bara snart 8 veckor men med hjälp av min systerdotter Isabelle så har vi nu testat loppis blogbag för 1-3 åringar.

Folksams barnkit är en liten ask som innehåller smått och gott som kommer till nytta skulle olyckan vara framme. Bland annat finns det plåster, brännskadegel och solskydsskräm och asken tar ingen plats i vare sig väska eller vagn.

Philips Avents pipmugg är inte bara snygg, den är också spillfri och bekväm att hålla i för små barnhänder. Det är design och funktion i ett; kul för den lilla och kul för föräldrar som tycker om snygga, praktiska barnartiklar.

Merlin kanske inte kan sitta och peka på figurerna i Bamses berättelser, men han tyckte likväl att det var väldigt mysigt när jag läste ur Bamse för de yngsta – som synes på bilden.

ACO Minicare Kräm är perfekt nu när kylan drar in och huden tenderar att bli torrare. Det ska erkännas att mamman (jag) är den som använt denna flitigast och är väldigt nöjd med den.

Miniatyren av Citroën C4 Picasso kom väldigt passande för mig då Isabelle är en, av många barn, som älskar just leksaksbilar. Vi fick en i silver som skulle passa lika bra som en prydnad.

Matproverna från Semper tyckte Isabelle var roligt att få vara testperson för och var snabbt framme med gröten i högsta hugg för att få äta den – och den gick ner i ett nafs. Den greppvänliga designen känns igen från andra produkter och den praktiska öppningen gör att Sempers gröt är ett gott och lättillgängligt mellanmål. Hon åt den kall men den går även att värma.
Det andra smakprovet var Rismums tropiska frukter. Det funkar bättre som snacks/efterrätt och hon tyckte den var okej, men inte lika god som gröten enligt Isabelle – dock tror jag att i hennes ålder så handlade det nog mer om att gröten var också var roligare att äta pga förpackningen.

3isabelle
Det var väldigt kul att få vara med och prova denna bag och vi tackar loppi för chansen och hoppas på fler sådana i framtiden. ♥

 

Pysventil

Vår lillkille har problem med gaser i magen och det enda som hjälper när det blir riktigt illa är en pysventil. Vi fick ett provexemplar i en gratisbox för gravida från apoteket och det är onekligen en briljant liten sak. Man får stå i några minuter då det ibland kan ta ett tag för effekten att ta och sen brukar det komma i omgångar – men resultatet är uppenbart. Han blir avslappnad och glad och det känns så skönt att kunna hjälpa honom när han har som ondast.
Så vill tipsa om denna lilla pryl till de som, likt oss, har en gasig liten bebis. 😉

e3f3b2826baa7adddef0adf1a5daa5

Moster igen

Igår kom då äntligen lilla Elias, min lillasysters andra barn och Merlins tionde kusin. Vi är nu tre systrar som fått barn i år så det ska bli kul att se dem växa upp tillsammans.

Välkommen Elias! ♥

10609423_10154784718400282_3164928157008091593_n

 

Kroppen – 4 veckor senare

Om du blir lätt äcklad eller inte vill ha för mycket information så rekommenderar jag att du inte läser detta inlägg; jag tänkte nämligen skriva ner lite av det som skett med min kropp efter graviditeten. Kom ihåg dock att det är olika från person till person, det här är bara det som hänt mig.

Först ut, jag är 31 och var inte i världens bästa form innan graviditeten så jag förväntade mig inga mirakel efter förlossningen. Därmed sagt, det som jag märkt rent utseendemässigt är en hel del. Jag hade lite celluliter och bristningar på låren/baken innan jag blev gravid men i och med denna så samlade jag på mig väldigt mycket vätska. Det har främst yttrat sig i en drös nya bristningar som pryder dessa delar av min kropp. Dessutom har jag, i och med amningen och större bröst, för första gången fått bristningar på brösten. Kan erkänna att de stör mig betydligt mer än de på nedre delen av kroppen, kanske för att det är något nytt.
Jag fick dock inga ränder på magen vilket, med tanke på hur stor den blev, nästan fascinerande. Däremot så har magmusklerna delat på sig helt och jag har nu, fyra veckor efter förlossningen, en mage som mer påminner om en påse; slapp och sladdrig. Förvisso kommer jag komma igång med träningen igen så småningom, men det är något som är här och nu och det är en omställning från fast, fin gravidkula till denna hängbuk.
Har dock inte tappat hår eller fått någon skillnad i hyn, vare sig under eller efter graviditet.

Nu till det som är mer relaterat till läkeprocessen efter förlossningen.
Jag var medveten om att man får eftervärkar vilket är när livmodern drar ihop sig men jag var inte beredd på att dessa kunde göra riktigt jäkla ont. Som tur är så pågår de inte så länge.
Väldigt många spricker vid vaginal förlossning och jag är inget undantag men det berodde mer på att han blev född med hjälp av en sugklocka, alltså snabbt och oförsiktigt, så jag hade förmodligen inte spruckit alls annars. Nu blev det dock så och jag syddes på tre ställen, alla på utsidan (en del spricker inuti också), varav jag har kvar stygn på två av dessa. Det jobbiga med dessa är att det fortfarande svider som satan (!) om jag råkar komma åt dem. Det är dock inte det värsta som pågår ”där nere”.
Det som jag tycker är betydligt jobbigare är avslaget, alltså resterna av såret inne i livmodern. Det är som att ha konstant mens, vilket i sig är jobbigt men det som gör det värre är att man känner sig så otroligt ofräsch. Man får inte använda tamponger (och vill inte det heller ändå) och jag har inte använt bindor på 15 år så det är otroligt obekvämt. Jag har fortfarande avslag i skrivande stund och vad värre är, denna konstanta behov av användning av bindor har lett till en svampinfektion – som om man inte kände sig ofräsch ändå.
Sen är det denna smärta i underlivet, det känns stundtals som om hela insidan ska ramla ut och ja det är så smärtsamt som det låter. I början försökte jag kyla ner med isbindor och äta smärtstillande, men det hjälpte bara temporärt. Det är lite bättre nu men det är fortfarande smärtsamt att gå på toaletten och jag kommer på mig själv att sitta och knipa nästan hela tiden för att känslan av ”det kommer vända sig ut och in” är konstant.

Så här sitter jag, snart en månad efter att ha fått min underbara son och ja man är verkligen upp över öronen förälskad i detta lilla knyte, men det tåls att veta att man har en jobbig väg att vandra samtidigt.
Tänkte även, i ett annat inlägg, skriva om den emotionella biten och hur jag känt mig de första veckorna som mamma.

border1R (1)

Några veckor senare

Nu har det gått några veckor sen Merlin föddes och efter en vecka själv hemma så börjar jag hitta tillbaka till verkligheten lite. Amningen går som smort och han går upp i vikt och växer som han ska. Han äter varannan timme dygnet runt så än är det svårt att vara pigg, eller komma upp ur sängen för den delen, men det börjar bli en vana.

Han är väldigt snäll hittills och skriker egentligen bara när han är hungrig eller har ont i magen. Har även märkt att han fullkomligt avskyr att sitta i bilstolen – kan ju bara hoppas att det går över och att han inte, likt sin kusin, fortsätter få utbrott varje gång man ska åka bil.

Vi lämnade honom hos min äldsta syster ett par timmar i lördags för att hälsa på lite vänner och det kändes verkligen konstigt att sitta där och vara ”bara” oss. Jag är med Merlin dygnet runt och tröttnar inte att titta på honom. Jag försöker memorera alla små miner och ljud han gör, sitter och funderar på hur kommer att se ut när han blir äldre.
Vi har varit ute några gånger, jag avskyr att åka tunnelbana i vanliga fall så har tvingat mig själv att ge mig ut i röran som är Stockholms lokaltrafik. Det enda problemet är att jag måste hinna från punkt a till b inom loppet av två timmar då han vill äta igen och då gärna drar på volymen när han är hungrig.

Jag märker hur han utvecklas hela tiden och numera verkligen kan fästa blicken i din och försöker ge respons när man pratar med honom. Jag längtar tills han blir större men vill samtidigt att han ska stanna där han är just nu.
Det är verkligen en helt ny värld att vara mamma och jag är förvånad över hur naturligt det känns – särskilt då jag inte är en av dem som alltid drömt om barn, det var snarare något helt främmande i närmare 30 år.
Men jag är så glad att han är här och han är vår och jag skulle aldrig önska mig något annat.

IMG_20141028_153932

BF idag

Ja lilla Merlin var beräknad idag, men se där han kikade ut lite tidigare och är därmed hela 5 dagar gammal redan!
Igår var han ute på sin första promenad i vagnen men den blev inte så långvarig då varken mamma eller pappa insett hur kallt det hunnit bli ute efter att ha varit inne i flera dagar.

Promenad2 Promenad1

Vi kom hem från sjukhuset i onsdags och är för det mesta upptagna med att bara landa i den nya rollen som föräldrar och vänja oss vid den minskade sömnen. Utöver det ska man läka i flera månader, ringarna under ögonen blir svartare för varje sekund och brösten är så ömma att varje beröring är som om någon slår på dem med en glödhet kofot.
Men.
Jag behöver bara titta på hans lilla ansikte för att allt det ska vara som bortblåst.
Det är inte lätt att vara gravid, det är inte lätt att gå igenom en förlossning och jag vet att det inte kommer vara lätt att vara förälder – men jag vet nu, varför folk säger att det är värt det. Jag har redan blivit kissad, nyst, spydd och bajsad på och även om man i den stunden undrar vad andra har för skoj för sig, så går det lika snabbt över när man bara hör hans små ljud han gör. Man är, för att försöka förenkla det, upp över öronen förälskad i den här nya, lilla människan.

3Merlin

 

 

Nu är han här!

Då kommer här min förlossningberättelse.

I lördags nästan exakt klockan 9 på morgonen så gick vattnet. Jag visste att det inte nödvändigtvis betydde att förlossningen var nära och hade inte heller några värkar. Mamma kom över för att hämta nycklar till vår lägenhet, skulle vi behöva åka in, så att någon kunde ta hand om katterna. Efter 6 timmar utan tecken på värkar fick vi åka in till BB för att kolla på bebis värden och se att allt var bra – vilket det var. De kunde se att jag hade börjat få lite sammandragningar men än kände jag inget så det var bara att åka hem igen.
Det är inte en trevlig period efter att vattnet har gått för det förnyas ständigt så man går runt och läcker hela tiden. Det var inte så att det kom som droppar precis utan det forsade ut vatten lite pö om pö. Många handdukar gick det åt.

Mot eftermiddagen började jag få lite förvärkar, men de var inte särskilt intensiva eller långvariga så jag passade på att slappna av lite och titta på TV för att få tiden att gå. Började mot kvällen känna att det började öka i intensitet, på ett par timmar gick det från var 20:e minut till var 3:e och vi ringde tillbaka till BB. Det visade sig att de hade fullt på sin förlossning (just det som inte fick hända!) och försökte få oss att stanna hemma ett tag till ifall en plats skulle bli ledig.
Jag försökte med massage och en varm dusch, problemet var bara att på en halvtimme gick värkarna från att vara intensiva till att bli helt olidliga. Det var inte mer än en minut mellan värkarna och de gjorde så ont att jag inte kunde röra mig så den där knappa minuten emellan fick vi kasta på mig kläder och bege oss till Karolinska istället.
Klockan var nu strax innan två på natten.

Väl framme på deras förlossning var jag i sådana smärtor att jag inte kunde prata, gå eller ens öppna ögonen. De ville kolla värden på bebis men fick snabbt kasta in mig i ett förlossningsrum istället för att kunna ge mig lustgas. De märkte dock att det inte räckte till, trots ökad dos, så de kallade snabbt på en narkosläkare för att ge mig en epidural. Den stunden jag låg där med dessa värkar kändes som den längsta stunden i mitt liv och jag minns knappt vad som hände då smärtan gjorde att jag mer eller mindre fick en blackout.
När narkosläkaren väl satte in epiduralen kände jag inte av den då jag var så inne i värkarna. Stunden när den började ta effekt var den största lättnad jag upplevt och det var som om jag hade hållt andan hela tiden.

Nu kunde jag ligga och prata och skämta igen och när jag började känna av smärtan kunde de fylla på med bedövning. Vi passade båda på att vila under den här tiden, dock inte lika mycket vila för mig personligen då det titt som tätt var något som skulle kollas, fixas och donas – men det får man ta.
Efter några timmar så var jag helt öppen men krystvärkarna var inte där, så de väntade på att de skulle komma igång. Vi fick ett skiftbyte och jag började tappa räkningen på hur många som skulle kolla hur långt ner bebis kommit – han verkade ha stannat lite för högt upp.

De fick ha konstant koll på hans hjärtslag då det varierade kraftigt och under flera timmar fick de vrida och vända på mig för att dels försöka få honom att komma ner och dels hålla hans hjärtslag på en bra nivå. Jag fick gå runt, sitta på en boll, göra knäböj och stå på knäna på sängen – men han satt prompt kvar. De satte in dropp för att få igång krystvärkar vid det här laget.
Efter att jag hade varit helt öppen i 3 timmar och de konstaterat att han inte kom ner helt (och dessutom satt lite snett) så ville de att jag skulle krysta ändå – i samband med när en värk kom.
Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Inte bara minskade värkarna i antal (trots dropp), jag kunde varken känna av dem eller om jag faktiskt krystade. Så bedövad var jag av epiduralen vid det här laget.
De ökade droppet kontinuerligt men det ville sig inte.

Nu ville de få ut honom då det gått så lång tid och de var lite oroliga över hans hjärtslag så de beslutade sig för att använda sugklocka. Det var tydligen en helt ny maskin dessutom så det slutade med att det stod 3 läkare, 4 barnmorskor och 1 undersköterska i rummet när han skulle förlösas.
Jag förväntade mig att det skulle vara en lång process men jag hann inte krysta mer än några gånger så ”PLOPP” var han ute. Min första reaktion var till och med att säga ”driver du?” för jag fattade inte att han kom ut så snabbt. Han såg ju lite ut som en alien efter sugklockan men det struntade man fullständigt i, han var ute och han mådde bra.
Upp på mig, slemmig och allt och sen torka av och se till att han skrek.
Även moderkakan gick snabbt att få ut, dock med hjälp av att ena barnmorskan tryckte på magen, vilket faktiskt var bland det mest obehagliga.
Efter det försvann alla snabbt ur rummet och kvar blev endast en som skulle se exakt hur mycket jag spruckit och det var väl på ett par ställen men även det hade jag räknat med. Så snabbt sy ihop det som behövdes och sen gick även hon ut.

Där satt vi, ensamma i rummet, med vår son.
Vi är föräldrar!

IMG_20141012_141712

Envis bebis

Vaknade tidigt i morse av att vattnet gick – det gick verkligen inte att ta miste på och  det tog nån sekund att greppa vad som hände.  Hade hört att det kunde droppa men det här var verkligen som att dra ur en propp ur ett badkar.
Hoppades självklart att förlossningen skulle kicka igång snart nog men icke då. Efter 6 timmar fick jag åka in för lite tester och nu sitter jag hemma och bara väntar. Kan bli att jag får vänta ända tills måndag på att få föda, vilket i sig är segt men det värsta är ju att man läcker hela tiden! Som att gå runt och bara vänta på nästa syndaflod, inte fräscht och inte särskilt roligt.
Har bara haft lite sammandragningar så förlossning känns inte aktuellt än. Lyckades sova ett tag och hoppas på att kunna sova mer, bara för att få tiden att gå. Kan du komma ut nu unge! 😉