F+V = SANT

Har dejtat min kille sen sensommaren 2012 men vi blev inte officiellt ett par förrän ett år senare (även om de flesta redan räknat ut det vi det laget). Vi träffades på jobbet, han var väldigt social och trevlig och jag fick veta att han också var ett Star Trek-fan.
Jag förstod inte alls att han flirtade, särskilt inte med tanke på att de andra kollegorna var både yngre och snyggare tjejer, men jag märkte att vi kom bra överrens. Efter en aw med jobbet så sa han rakt ut att han var intresserad av mig och först då började jag ”analysera” våra interaktioner.
Vi började att umgås på fritiden men då vi jobbade tillsammans ville vi helst hålla det för oss själva, något som visade sig vara omöjligt och kollegorna hajade ganska snart att vi var mer än bara vänner. Vi tog det dock väldigt långsamt, inte minst då jag precis kom från ett långt förhållande och han ville ”känna av” vart vi var på väg.

Till historien hör att jag aldrig haft tanken på att skaffa barn, det har aldrig funnits med i min beräkning. Han däremot har alltid velat ha barn, vilket också var en anledning han tog det långsamt, han ville se huruvida det var något jag skulle kunna tänka mig ändå.
Efter ett år började vi seriöst diskutera saken men det var inte förrän mer än ett halvår senare som jag fick positivt på ett gravtest. Känslan jag fick då var svar nog för mig; ingen panik, ingen ånger – bara ett ”aha” och nån form av lugn glädje. Det är också därför jag inte är världens yngsta förstagångsmamma (31) men jag är väldigt glad över att jag väntade, kan helt ärligt säga att jag inte hade varit helt mentalt ”redo” hade det skett tidigare.
Vi var försiktiga att inte ropa hej för tidigt men ju mer tiden gick, desto mer började man få tänka mer seriöst på hur livet faktiskt kommer att förändras.
Lite beslut fick vi ta snabbare än tänkt. Det var redan planerat att vi skulle flytta ihop men nu kändes det lite mer brådskande. Han sålde sin tvåa och flyttade in i min miminala etta lite över en månad sedan och här ska vi bo till februari nästa år. Då får vi äntligen flytta in i ett nybyggt radhus vi köpt, wohoo!

Merlin kommer i oktober så visst kommer vi få bo väldigt trångt ett tag, men vi vet iallafall att det inte är för alltid. Det är mycket som hänt på relativt kort tid och mitt liv är väldigt annorlunda mot hur det såg ut för bara några år sedan.
Det är jag väldigt glad för.
10271507_961489137213873_5309104462322025825_n

Vuxna som beter sig som barn

Vad är det som gör att vissa människor beter sig som bortskämda barn – i vuxen ålder?
På gränsen till att de stampar i golvet för att få som de vill.
I min enfald trodde jag att när en person är vuxen så blir denne det mentalt också men så är inte fallet. Har arbetat med människor som skvallrar, gnäller, gråter och rent ut sagt beter sig som barn för att få vad de vill. Det värsta är att de nästan alltid får det.

Sitter och funderar på framtida val, kanske ska jag välja att plugga något under mammaledigheten. Byta inriktning helt och hitta något nytt.
Frågan är bara vad.
Tycker inte det är för mycket att kräva att få arbeta med vuxna människor men tydligen är det det.
Synd.

c

RUL

 

TiberiusI måndags var det äntligen dags för vårt RUL och jag var mer nervös än jag trodde jag skulle vara; mest för att jag ville veta att allt stod bra till med den lille.
Som tur är var allting precis som det ska och nyfikna som vi är kunde vi inte låta bli att kolla vad det är – det visar sig att det är en liten kille som ligger där inne och sparkar. 🙂

Nu är det bara det här med namn, andranamnet hade vi (Tiberius, från James Tiberius Kirk) men tilltalsnamn var svårare. Har suttit i dagar nu med oändliga listor – det är tur vi har tid på oss innan han kommer.

(18+4)