Pysventil

Vår lillkille har problem med gaser i magen och det enda som hjälper när det blir riktigt illa är en pysventil. Vi fick ett provexemplar i en gratisbox för gravida från apoteket och det är onekligen en briljant liten sak. Man får stå i några minuter då det ibland kan ta ett tag för effekten att ta och sen brukar det komma i omgångar – men resultatet är uppenbart. Han blir avslappnad och glad och det känns så skönt att kunna hjälpa honom när han har som ondast.
Så vill tipsa om denna lilla pryl till de som, likt oss, har en gasig liten bebis. 😉

e3f3b2826baa7adddef0adf1a5daa5

Moster igen

Igår kom då äntligen lilla Elias, min lillasysters andra barn och Merlins tionde kusin. Vi är nu tre systrar som fått barn i år så det ska bli kul att se dem växa upp tillsammans.

Välkommen Elias! ♥

10609423_10154784718400282_3164928157008091593_n

 

Kroppen – 4 veckor senare

Om du blir lätt äcklad eller inte vill ha för mycket information så rekommenderar jag att du inte läser detta inlägg; jag tänkte nämligen skriva ner lite av det som skett med min kropp efter graviditeten. Kom ihåg dock att det är olika från person till person, det här är bara det som hänt mig.

Först ut, jag är 31 och var inte i världens bästa form innan graviditeten så jag förväntade mig inga mirakel efter förlossningen. Därmed sagt, det som jag märkt rent utseendemässigt är en hel del. Jag hade lite celluliter och bristningar på låren/baken innan jag blev gravid men i och med denna så samlade jag på mig väldigt mycket vätska. Det har främst yttrat sig i en drös nya bristningar som pryder dessa delar av min kropp. Dessutom har jag, i och med amningen och större bröst, för första gången fått bristningar på brösten. Kan erkänna att de stör mig betydligt mer än de på nedre delen av kroppen, kanske för att det är något nytt.
Jag fick dock inga ränder på magen vilket, med tanke på hur stor den blev, nästan fascinerande. Däremot så har magmusklerna delat på sig helt och jag har nu, fyra veckor efter förlossningen, en mage som mer påminner om en påse; slapp och sladdrig. Förvisso kommer jag komma igång med träningen igen så småningom, men det är något som är här och nu och det är en omställning från fast, fin gravidkula till denna hängbuk.
Har dock inte tappat hår eller fått någon skillnad i hyn, vare sig under eller efter graviditet.

Nu till det som är mer relaterat till läkeprocessen efter förlossningen.
Jag var medveten om att man får eftervärkar vilket är när livmodern drar ihop sig men jag var inte beredd på att dessa kunde göra riktigt jäkla ont. Som tur är så pågår de inte så länge.
Väldigt många spricker vid vaginal förlossning och jag är inget undantag men det berodde mer på att han blev född med hjälp av en sugklocka, alltså snabbt och oförsiktigt, så jag hade förmodligen inte spruckit alls annars. Nu blev det dock så och jag syddes på tre ställen, alla på utsidan (en del spricker inuti också), varav jag har kvar stygn på två av dessa. Det jobbiga med dessa är att det fortfarande svider som satan (!) om jag råkar komma åt dem. Det är dock inte det värsta som pågår ”där nere”.
Det som jag tycker är betydligt jobbigare är avslaget, alltså resterna av såret inne i livmodern. Det är som att ha konstant mens, vilket i sig är jobbigt men det som gör det värre är att man känner sig så otroligt ofräsch. Man får inte använda tamponger (och vill inte det heller ändå) och jag har inte använt bindor på 15 år så det är otroligt obekvämt. Jag har fortfarande avslag i skrivande stund och vad värre är, denna konstanta behov av användning av bindor har lett till en svampinfektion – som om man inte kände sig ofräsch ändå.
Sen är det denna smärta i underlivet, det känns stundtals som om hela insidan ska ramla ut och ja det är så smärtsamt som det låter. I början försökte jag kyla ner med isbindor och äta smärtstillande, men det hjälpte bara temporärt. Det är lite bättre nu men det är fortfarande smärtsamt att gå på toaletten och jag kommer på mig själv att sitta och knipa nästan hela tiden för att känslan av ”det kommer vända sig ut och in” är konstant.

Så här sitter jag, snart en månad efter att ha fått min underbara son och ja man är verkligen upp över öronen förälskad i detta lilla knyte, men det tåls att veta att man har en jobbig väg att vandra samtidigt.
Tänkte även, i ett annat inlägg, skriva om den emotionella biten och hur jag känt mig de första veckorna som mamma.

border1R (1)

Några veckor senare

Nu har det gått några veckor sen Merlin föddes och efter en vecka själv hemma så börjar jag hitta tillbaka till verkligheten lite. Amningen går som smort och han går upp i vikt och växer som han ska. Han äter varannan timme dygnet runt så än är det svårt att vara pigg, eller komma upp ur sängen för den delen, men det börjar bli en vana.

Han är väldigt snäll hittills och skriker egentligen bara när han är hungrig eller har ont i magen. Har även märkt att han fullkomligt avskyr att sitta i bilstolen – kan ju bara hoppas att det går över och att han inte, likt sin kusin, fortsätter få utbrott varje gång man ska åka bil.

Vi lämnade honom hos min äldsta syster ett par timmar i lördags för att hälsa på lite vänner och det kändes verkligen konstigt att sitta där och vara ”bara” oss. Jag är med Merlin dygnet runt och tröttnar inte att titta på honom. Jag försöker memorera alla små miner och ljud han gör, sitter och funderar på hur kommer att se ut när han blir äldre.
Vi har varit ute några gånger, jag avskyr att åka tunnelbana i vanliga fall så har tvingat mig själv att ge mig ut i röran som är Stockholms lokaltrafik. Det enda problemet är att jag måste hinna från punkt a till b inom loppet av två timmar då han vill äta igen och då gärna drar på volymen när han är hungrig.

Jag märker hur han utvecklas hela tiden och numera verkligen kan fästa blicken i din och försöker ge respons när man pratar med honom. Jag längtar tills han blir större men vill samtidigt att han ska stanna där han är just nu.
Det är verkligen en helt ny värld att vara mamma och jag är förvånad över hur naturligt det känns – särskilt då jag inte är en av dem som alltid drömt om barn, det var snarare något helt främmande i närmare 30 år.
Men jag är så glad att han är här och han är vår och jag skulle aldrig önska mig något annat.

IMG_20141028_153932