High Needs Baby (toddler)

Sedan Merlin föddes har han, som barn ju brukar, tagit upp all tid i min och makens tid. Ju mer tid som har gått har jag dock känt att jag är en dålig mamma, att jag bara gnäller och att jag inte förtjänar att ha barn då jag tycker att han kan vara så otroligt krävande. När jag pratat med andra mammor har de försökt förstå när jag har försökt förklara att jag tycker han verkar, ja, krävande.

Idag är Merlin 1½ år och inte sedan han föddes har han sovit bra. I början antog vi att det var magen, sedan att det bara handlade om att få bättre sovrutiner men ju mer tid som har gått har jag känt att jag skäms när jag säger att han fortfarande kan vakna flera gånger varje natt. Jag gör ju uppenbarligen något fel!

Han har svårt att sitta och leka själv utan vill att man är med hela tiden. Vad jag vet är han inte så på förskolan, bara hemma. Han blir arg för allting. Hela. Tiden. Och när jag säger arg menar jag hysterisk; han kastar huvudet i marken och skriker tills han tappar andan.
Det har kommit till en punkt där man nästan tar det personligt; han bara gnäller och bråkar när han är med mig men med andra kan han sköta sig. Det har gått så långt att jag inte vill åka någonstans med honom, knappt gå ut och leka i parken för att han ständigt får sina utbrott och medan de andra barnen leker snällt bränner föräldrarnas blickar i min nacke.

Jag skäms.
Jag skäms för att jag skäms för mitt barns beteende och jag skäms för att jag känner mig totalt misslyckad som mamma!

Då fick jag höra talas om HNB (High Need Baby).
Jag är inte en som sätter en stämpel på något eller någon hej vilt, däremot kände jag att för första gången kände jag igen mig!
Detta inlägg; Ett öppet brev till dig med en High Needs Baby fick mig att nästan börja gråta – det här är ju jag.
Mitt liv.
Min lilla kille.

Det hjälper inte oss i vardagens kaos men det hjälpte mig att försöka förstå att kanske är det så att det inte är jag som är en så jäkla dålig förälder och att vad andra tycker, ja det kan de tycka. Mitt barn är krävande, otroligt krävande, och vi är utmattade – men det är inte världens undergång, även om det kan kännas så. För första gången sedan min älskade son kom till världen känner jag att vi är inte ensamma.

Jag undrar därför om det är fler av er därute som har varit med/är med om samma upplevelser; det vore så befriande att få prata med andra föräldrar som lyssnar, förstår och som inte tycker att man bara är en gnällig morsa.

Boozt goes Stockholm

I helgen var det första gången Boozt hölls här uppe i Stockholm och jag var på plats med min syster.

img_2760
Foto: Johanna Svanström

Det bjöds på föreläsning av Åsa Berggren om kvinnor i samhället och det lockade både till tårar och skratt. Annika Sjö körde både ett danspass och intervallträning som båda inte bara var sjukt roliga, de var riktigt tuffa och jag är fortfarande öm i hela kroppen. 😉
Mia Högfeldt gav oss tips och tricks om make-up och jag passade på att fråga om ögonbryn som är min personliga akilleshäl.

På kvällen var det sedan dags för spa på plats på underbara Skepparholmen och det var svårt att slita sig från utomhuspoolen, inte minst då vi hade sådan tur med vädret! Men upp kom vi till slut för att ansluta oss till kvällens middag.

Dagen efter började vi morgonen med en skön powerwalk i strålande solsken och avslutade med ett pass bodybalance med Åsa. Sedan var det tyvärr dags att säga farväl och åka hem. Nästa event är i Falkenberg den 29-30 oktober och jag kan säga att jag är väldigt sugen på att åka dit. Det var en grym helg med träning, god mat, mingel och många skratt.

Ett tack även till Jennifer Reinhold och Maria Aldén samt huvudsponsorerna Ellos och Risenta.

IMG_20160409_153831 IMG_20160409_154544 IMG_20160410_174053

Vissa av oss behöver inte VR för att veta hur det känns.

En skoldag. I virtual reality.

Det läskiga är att mobbing pågår dagligen, det finns överallt och inte bara i skolor men även på arbetsplatser. Det kan ge men för livet och, i värsta fall, slutar det med att både barn och vuxna hellre tar livet av sig än att utstå ännu en dag av den ångest, skam, sorg, ilska, hat, hopplöshet och allt det man känner när man är mobbad. Utfryst.

Ensam.

Hur skulle du känna om det här var din vardag?

Din sluga lilla…

Min kära man vet att jag inte är så förtjust i stationära datorer då de tar upp plats/låter/samlar damm/sladdar överallt – etc. Som gamer är han mindre glad då han gick över till en laptop istället. Han har inte spelat mindre för det dock, åh nej, och nu har han börjat tjatat om en stationär dator igen.
Han försöker komma på ”lösningar” som ska funka för oss båda, t.ex. genom att hitta ett snyggt skrivbord, en schysstare skärm som smälter in bättre i hemmet eller dylikt.
Jag har varit fortsatt skeptisk, inte minst då vi numera bor på en liten 2:a på ca 40 kvm med öppen planlösning så inte bara är det trångt; man ser allting också.

Då fick han en snilleblixt. Under lunchen åkte han och köpte en skärm, som ett första steg mot sin åtråvärda stationära gamingdator, och för att ”soften the blow” som han så fint uttryckte det, så hade han även passat på att storstäda tills jag kom hem. Han vet att det värsta jag vet är när det är stökigt och jag hade bett honom plocka undan lite, då han jobbar hemifrån hela veckan. Sekunden jag klev innanför dörren kände jag direkt att det var rent och fräscht, man kunde andas!
Sen kom hans leende. Ni vet det där som säger att han minsann inte hade gjort det här bara för min skull. Sen visade han stolt upp skärmen; inte bara är den vit för att smälta in – den har även blåa detaljer för att matcha gardinerna i sovrummet.
Jag kunde inte annat än skratta. Nedrans också, nog sjutton matchade den så jag kunde inte säga något. Han är slug han min man.
ladda ned

Bra artikel om Borderline

Emotionell instabilitet – en livsfarlig folksjukdom

Vi är många som har sjukdomar som inte syns på utsidan och jag har inte nischat min blogg kring detta då jag dels inte vill på något sätt ”utnyttja” en diagnos för att få uppmärksamhet eller locka fram sympati och dels inte vill att det ska vara det man förknippar mig med. Jag är först och främst en människa, inte en sjukdom.

Jag skulle dock vilja informera mera och att det inte vore fult att fråga när man undrar något, t.ex hur min vardag och mina erfarenheter är – då alla är olika, diagnos eller ej.

Den här artikeln var iallafall, enligt mig, intressant och jag skulle själv behöva läsa den då och då för att försöka påminna mig själv om att jag inte är en ond eller defekt människa, även om det för det mesta kan kännas så.