Kaka på kaka och BUP besök

Det var länge sedan jag kände att livet rullade på eller att saker går min väg. Det känns som om det ena efter det andra prackas på en och orken och lusten tryter.
Lily har bestämt sig för att sova på nätterna är inte hennes grej längre och på dagarna är det otroligt mycket gnäll. Det är förmodligen en kombination av trötthet och tänder som kliar.
Jobbsökandet går lika segt som sirap och varje ”nej tack” tar med sig en bit av självkänslan och energin. Därtill är vetskapen om att mammadagarna är slut och ekonomin är på botten. Man försöker låtsas om att det inte är så illa, skjuta bort tankarna för att man inte ska gå under av stressen. Tankarna snurrar och ångesten är ständigt närvarande.
Träningslusten är som bortblåst, vilket ju bara gör att man blir ännu tröttare och därtill skyr speglar och undviker att ta sig ut bland folk. Jag är inte bekväm i mig själv och att stänga in mig hemma gör ju egentligen bara tristessen värre; men jag har ingen lust att gå utanför dörren. Enda ljuset var i helgen när jag arbetade som volontär på Comic Con Stockholm. Det är 3 dagar på året som jag kan känna mig som hemma och bara vara.
3 dagar av 365.

Vi har varit ett par gånger hos BUP angående Merlin och även om det var helt rätt beslut är det både skönt och jobbigt i ett. Skönt att få gehör, att få bekräftelse på att vi inte är dåliga föräldrar och att vi inte inbillar oss att allt inte står riktigt ”rätt” till. Merlin är otroligt duktig på många saker men den initiala bedömingen är att han har en utvecklingsförsening. Detta gäller främst hans språk, sociala interaktioner och hur han leker. De misstänker därtill att han har någon form av autism så vi kommer påbörja en resa med hjälp av BUP, BVC, förskolan och oss själva för att bedöma graden.
Det var inte en helt främmande tanke för oss, få vet hur vårat liv är 100% baserat kring Merlin och att hantera honom. Samtidigt är det ledsamt då man vill ju sitt barns bästa och det sista man vill är att det man älskar mest mår dåligt på något sätt.
Målet för oss är att få mer klarhet, en bättre förståelse och verktyg så vi kan hantera vardagen bättre. Som det är nu är vi som familj helt utmattade. BUP har varit så otroligt välbemötande och fått oss att känna oss hoppfulla för första gången. Det är jobbigt att tänka på att det mycket väl kommer vara så att han kommer behöva stöd hela livet, men jag är så glad att vi tagit steget att söka hjälp.
Jag försöker att inte lyssna för mycket på dessa ”diagnoser är bara humbug” och ”han är ju bara som pojkar är” kommentarer. De som säger sådant har ingen insikt i vad det faktiskt innebär att ha ett barn som inte riktigt fungerar som andra barn. De antar att när vi säger att han får utbrott att han blir arg över en sak. Att det händer någon gång då och då. De förstår inte att utbrotten ligger ständigt lurandes i bakgrunden och att man aldrig kan veta vad som utlöser ett. Att han sedan han var bebis inte går att ta med någonstans då han oftast är hysterisk när vi är och handlar, leker, äter ute eller vad som helst egentligen. De förstår inte att man inte kan prata och försöka resonera med Merlin som en vanlig 3-åring. Att vi har utvecklat ett eget språk med honom för att kunna kommunicera. Att hela vårat liv är uppbyggt kring honom på så sätt att vi i största mån möjligt undviker sociala situationer som vi vet inte funkar för honom. Våra familjemedlemmar ifrågasätter inte lika mycket när vi tackar nej till att hitta på saker.
Det blev som mest tydligt när vi fick Lily, som inte är lik sin bror alls. Vi insåg att det är såhär det kan vara att ha barn. Normaljobbigt. Att det finns barn som faktiskt bara gnäller när de är trötta, hungriga eller vill byta blöja.

Men det är inte bara av ondo. Merlin är världens vackraste barn och han älskar att kramas och vara nära. Han sliter leksaker ur händerna på andra barn, som alla gör, men han är samtidigt otroligt duktig på att ge tillbaka. Att se till att alla har leksaker att leka med. Han blir överexalterad lätt och där många barn kan tycka han är för mycket; har han hittat de som istället tycker att han är riktigt rolig att vara med. Han leker olika beroende på vem han är med och har olika kompisar på förskolan som han gör olika aktiviteter med. För ett par månader sedan började det en ny tjej i hans ålder och de fattade tycke för varandra från början. De är oskiljaktiga och de både busar vilt och kramas hela dagarna.
Han var otroligt tidig med att gå och lärde sig siffror, färger och alfabetet – på flera språk. Det är roligt att se honom fara fram som en virvelvind och han är den perfekta ursäkten för oss vuxna att få vara med och leka i parken och på lekland. Det är 50/50 av ett måste att hålla honom under uppsikt hela tiden och att vara med och leka då han är vildare och har mer energi än många andra barn. Visst vi har fått åka till akuten några gånger och han har både ärr och får ständigt nya blåmärken. Det låter krasst men det är något vi fått vänja oss vid helt enkelt.
Han älskar att bada och leka med vatten, bilar och klossar har i överflöd då han älskar att få stapla upp dessa efter färg och form. Sång, musik och dans gör att han skiner upp som en sol och kommer en boll rullandes, ja då är han snabbt där och sparkar runt den som ett proffs.
Merlin är 110% energi, på gott och ont. Och han är mitt hjärta.

Men det går inte att förneka att man även som förälder har bra och dåliga dagar och den senaste tiden har det varit mindre av de bra. Kort sagt så är jag trött. Så otroligt trött.
Jag tar varje dag som den kommer men har utvecklat en ovana att skjuta på saker. Att lägga undan det jobbiga till senare. När denna senare är, det vet jag inte än, men det är inte idag. Idag ska jag bara ta mig igenom dagen. Igen. Jag tar tag i allt det där andra imorgon.

Kanske.

 

Comic Con Stockholm 2017

I helgen var det då ÄNTLIGEN dags för Comic Con Stockholm! Självklart arbetade jag som volontär igen och det var kul att se att de flesta från förra året var tillbaka de med.
Vår avdelning; Talent Area (där gästerna kommer och signerar och tar bilder med fans) var så mycket bättre i år. Den låg på ett betydligt bättre ställe, var väl utmärkt, rymligare och bättre uppdelat. Det gjorde att vårt arbete blev mycket lättare och det var smidigare för gästerna att eskorteras.

Gästerna i år var;

Vi arbetar alltså med allt som rör deras signeringar och fototillfällen med fansen. Det är så otroligt kul att få träffa människor och se hur deras dag förgylls över att få träffa och prata med en idol. När de kommer skuttandes ut ur fotobåset, eller med tårar springer runt i ett glädjerus!

Jag personligen var mest nyfiken att få träffa Cobie då jag sett HIMYM ett x antal gånger om. Sen har jag ju även en dotter som heter Lily. 😉
Hon var sådär riktigt trevlig som bara kanadensare kan och hon tog sig verkligen tid med alla som ville träffa henne. Min man kom förbi mässan en snabb sväng och hade med sig Lily. Då gick jag och hon och hälsade på Cobie som halvvägs ner ropar ”I wanna meet Lily!” Sen ville hon hålla i henne och Lily satt gärna i hennes knä och kikade runt. Cobie var så fascinerad över hur lugn och snäll hon var, att hon dagen efter igen sa att hon var så fascinerad över henne.
Min man vågade sig inte riktigt fram dagen innan, han är lite ovan med det här med att ta autografer och dylikt. Jag, som jagade pojkband i tonåren, är van och skämtade lite till Cobie hur han hade stått bakom och tittat på (vilket också gjorde att jag inte fick någon bild när Lily satt hos Cobie). Så hon skrev ihop en liten hälsning till honom. Hehehehehehe.

Jag hade även chansen att få träffa min Twittervän Bron James från London. Bron skriver små noveller om en detektiv vid namn Sam Hain som jagar det övernaturliga. Vi möttes förra året på Comic Con Stockholm efter att hans vän, som även är min Twittervän, sagt att han skulle vara där. Jag hoppas jag snart kan åka till min favoritstad London igen; inte minst hoppas jag på att kunna gå på deras Comic Con något år!


Självklart var mässan fullspäckad med helt FANTASTISKA cosplayers och det är synd att jag inte hann fota mer.

Sist men inte minst så var jag självklart omgiven av mina kära kollegor. Framförallt var det kul att jag, syster Aphrodite och Anna från Östersund kunde få jobba alla passen tillsammas i år igen. Jag hoppas verkligen att det faller sig bra nästa år med så att jag återigen kan få göra världens roligaste volontärarbete!
Med det vill jag tacka alla gäster, besökare och medarbetare för att de alltid är lika underbara. ❤