Affektanfall

Merlin kan lätt slå över från att gråta till att bli hysterisk så att han tappar andan. Han har gjort det sedan han var ungefär ett halvår, skriker så att han blir helt blå om läpparna och det tar en sekund innan han hittar andningen igen. Häromveckan gick det dock ett steg längre och han faktiskt tuppade av. Jag höll mig lugn men det är klart att mitt hjärta stannade när man såg ögonen rulla bakåt och han tuppade av.
Jag har hört talas om det och fick veta att det kallas för affektanfall; ett ganska så logiskt namn egentligen.

På vårdguiden kan man läsa om symptomen:
När barnet får ett affektanfall går det inte att få kontakt, barnet skriker och tappar andan, blir blekt i ansiktet och får en blåaktig färg runt munnen. De flesta barn blir slappa i kroppen, men en del kan bli stela och det kan rycka i armar och ben. Efter någon minut, när barnet börjar andas som vanligt igen och vaknar upp, kan det ta några sekunder innan man får kontakt igen.

Jag har, rent instinktivt, agerat rätt när dessa anfall händer och har lyckats avvärja ett par innan han kommit så pass långt att han tappar luften. Det stod även att det kan vara ärftligt och det har kommit fram, efter prat med makens mamma, att när han var liten var han precis likadan. Han tog det även till nästa nivå då han började göra det ”med flit”; något som kan avvärjas med att man inte reagerar starkt eller tröstar ”för mycket” så att de inser att det framkallar en stark reaktion hos en förälder eller vårdtagare.

Sammanfattningsvis är det inte farligt, men det är obehagligt att se. Trösten är att det kommer att försvinna med tiden även om det kan kännas som en klen tröst just nu.

stock-illustration-27680498-crying-baby

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *