Bara en vanlig start i ett vanligt liv, inget mer inget mindre

Merlin har sovit dåligt i några dagar då han har haft feber, vilket naturligtvis betyder att så har även jag och när alarmet ringer på morgonen ligger jag redan beredd med fingret för att trycka på snooze. 10 minuter till för att försöka tvinga fram lite sömn även om jag redan vet med mig att det inte kommer att funka.

Jag kliver ner på golvet och sparkar tårna i en av leksakerna som ligger där. Är alldeles för trött för att ens reagera riktigt och hasar mig in i badrummet. Katten springer efter, jamar och buffar på mig. Egentligen är han inte hungrig, han vill bara ha uppmärksamhet och ger sig inte förrän jag gett honom det. Sen sätter han sig på golvet och stirrar på mig när jag tänder lamporna.

När badrummet lyser upp tittar jag på mitt stripiga hår i spegeln och bestämmer att det nog får sitta i en knut den här dagen också; något annat går inte längre. Min hy har en av sina sämre dagar och ingen mängd concealer kommer kunna täcka de där ringarna under ögonen. Vilken tur att jag då har nya glasögon som lyfter fram mina ögon ännu mer.

Vid duschen ligger den lilla plastpool min mamma köpte till Merlin, då vi inte har något badkar, och tänker på igår då jag lånade den till mig själv. Det är tur att man är liten i sådana situationer och faktiskt kan nyttja den där lilla poolen rätt bra ändå.

När jag då låg där igår så tänkte jag på hur oglamoröst och ointressant min vardag måste te sig för många. Inga lyxiga fester, inga exotiska resmål, inget trendigt hem, inte ett välbetalt jobb – inte ens ett badkar har jag.
Jag skrattade till där jag låg och guppade bland gummiankorna, de är ju ett måste när man badar, och tänker att nej det här kanske inte var hur jag trodde att mitt liv skulle se ut. Jag drömde också om ett stort hus, att aldrig behöva oroa sig för pengar och att resa världen runt.
Men här sitter jag på golvet med benen utanför och bara njuter. Det är ändå mitt liv, ingen annans, och den här lilla poolen är ändå ganska skön att ligga i.

En sista titt i spegeln innan jag ger mig ut denna kalla morgon för att åka till jobbet. Nej, det får vara, jag får se ut så trött som jag faktiskt är; jag ska som tur var mestadels sitta framför en datorskärm ändå.
Min man sover fortfarande, han är hemma och vabbar med Merlin som ligger i sin säng och faktiskt sover. Jag tänker snabbt att jag kanske hinner köpa en latte som jag kan njuta av på väg in till jobbet; det är ju ändå kyligt ute och jag förtjänar väl att lyxa till det lite. Bara för att.

På med P3-dokumentär i lurarna när jag sitter på tunnelbanan för att passera tiden. När jag kliver av vill jag inte stänga av utan fortsätter att lyssna hela vägen fram till jobbet. Folk passerar och de flesta ser lika sammanbitna ut; det är visst inte många som är morgonpigga i den här staden. Eller så vill de bara stänga av världen lite innan de kastas in i sina olika arbetsroller.
Det står matstånd över hela Sergels torg; jag fick tips om en av dem och sneglar på min matlåda i påsen. Nej det får bli den, nu har jag ju tagit med mig lunch så då är det bäst att äta den. Billigare också.

Vakten håller upp dörren till jobbet, solen, som skiner idag, försvinner där ute och jag går upp till mitt kontor. Ser på bilden på Merlin som står på mitt skrivbord och blir varm i hjärtat. Hoppas att han mår bättre idag, då ska han få köttbullar som han älskar så mycket; igår ville han inte äta nästan någonting.

Jag kollar på klockan och räknar ner. Jag trivs på det här uppdraget men längtar samtidigt hem till mina tre killar hemma; sonen, mannen och katten. De där som stökar till hemmet, för en massa oväsen och bara är bäst i världen helt enkelt.
Mitt liv i den lilla 2:an i södra Stockholm.
Jag älskar det.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *