Kroppen efter graviditeten v2.0

Jag minns hur jag mådde efter jag hade varit gravid med Merlin. Plufsig, säckig. Sunkig.
Jag tränade benhårt och fick med tiden någorlunda resultat och var relativt nöjd med hur jag såg ut. Sen blev jag gravid igen och nu är jag i det läget där jag känner mig sådär mindre piffig igen.
Den här gången känns det dock omöjligt; jag ser inget resultat.
Visst, jag har dåligt tålamod men jag går inte efter vikt eller måttband – utan efter känslan och hur kläderna sitter. Vad jag ser i spegeln. Och vad jag ser är inte i närheten av vart jag vill vara; där jag var innan jag blev gravid igen.

Jag äter nyttigt och bra och jag tränar bra. Men det vill sig liksom inte; det är som om kroppen stagnerat. Framförallt är det magen som bara inte vill ge med sig eller stärkas upp igen. Lily är nu över 1 år och vid det laget med Merlin var jag redan i god form. Det är dumt att jämföra, jag vet, men det är svårt att inte göra det. Jag är ju inte bekväm i min kropp, inte det minsta.

Det kan tyckas ytligt att vara fixerad vid sin kropp när man har två friska, underbara barn men vet du? Det skiner jag fullständigt i. Min kropp har gått igenom två graviditeter på kort tid, visst, men det ser mer ut som att den åldrats 30 år på 3. Att se andra mammor som bara ”bounce back” och inte alls förstår problemet är smärre ennerverande. Även där, dumt att jämföra, men vem har sagt att man måste vara smart hela tiden.

Jag hoppas att jag en dag kan se tillbaka på det här inlägget och skratta åt mig själv och min otålighet. Men just nu är jag lite sur. Helt enkelt.

EFTERKONTROLL

Igår var jag på efterkontroll hos min barnmorska; som var lite besviken att jag inte hade en bebis att visa upp. Jag har ju Merlin hemma på fredagar och istället för att kånka in båda barnen till stan tog maken ledigt och var hemma med båda. Det betydde även att jag fick ett par timmar själv och även om jag bara köpte en kaffe och åt lunch så var det väldigt trevligt. Bara att få komma utanför dörren och utan en vagn eller bärsele var guld värt.

Tillbaka till efterkontrollen då. Jag har, som vissa redan vet, haft lite bekymmer efter förlossningen. Det är trist då själva förlossningen i sig var så bra men så kan det gå. Det är nämligen så att min livmodertapp ramlar ut, något som är väldigt obekvämt och ibland smärtsamt. Tyvärr fick jag det klassiska rådet ”knip” då det är för tidigt att säga om det inte kommer gå tillbaka. Sen fick jag, inte helt oväntat, höra det jag ABSOLUT INTE ville höra. Nämligen att jag inte. Får. Jogga.

Jag är inte en träningsfanatiker utan jag älskar att jogga. Det är min grej, det är utmärkt som terapi och att rensa huvudet på tankar. Jag har otrolig abstinens av att inte få kliva i skorna och ge mig ut på asfalten. Jag kunde nästan känna tårarna av domen men tyvärr hade jag nog redan förstått att det skulle bli så. Jag får cykla och får väl försöka hitta tjusningen i spinning tills vidare.

I övrigt såg det bra ut och mina magmuskler är delade men inte så djupt som jag fruktade. Tar gärna emot tips på allehanda magövningar att göra då det tycks råda delade (höhö) meningar om vad som är rätt eller fel. Fick även en ny tid inbokad i april för uppföljning.
Min barnmorska tycker att vi är alldeles för dåliga i Sverige på eftervård efter förlossning och ska nästa vecka träffa barnmorskor från andra kliniker. De önskar att införa något liknande Frankrike där man bokar in flertalet efterkontroller och bibehåller kontakten. Det tycker jag låter strålande och har även märkt av att behovet verkligen finns! Hon sa även att man numera säger att man inte ska träna förrän ungefär 9-12 månader efter man har fött barn; till skillnad mot de tidigare 2-3 som man har sagt (och som jag trodde rådde).

Så för att summera. Jag har läkt någorlunda men måste fortsätta läka och stärka kroppen. Jag får inte jogga – bu – men jag får cykla vilket är bättre än ingenting alls. Min mage behöver läka ihop och stärkas på djupet så att även min stackars rygg kan slippa ha ont varje dag.
Jag längtar tills den dag jag kan titta tillbaka på det här inlägget och inte minnas den väg jag då har gått.

after giving birth

JANUARIBEBIS BLEV DECEMBER ISTÄLLET

Ja här var det en liten tjej som inte kunde vänta till januari utan ville ut redan nu i december. På juldagsmorgon vaknade jag av att det kändes som att jag börjat läcka vatten. Det kom endast stötvis och med några timmars mellanrum så jag väntade till framåt kvällen. Då åkte vi in till förlossningen och fick bekräftat att det var fostervatten. Då jag inte fått några värkar än åkte vi, som väntat, hem igen.

Jag anade dock att det skulle komma igång under natten så vi gick aldrig och sov utan satt uppe och väntade. Runt midnatt började lite sammandragningar, vid ett började jag klocka värkar och vid två bestämde jag att vi skulle åka till förlossningen.

Vid Merlins födsel gick det snabbt från lite till intensiva värkar så när jag ringde in till sjukhuset var jag välkommen in på en gång. Runt halv tre kom vi in och efter att ha kollat hennes värden i ungefär 20 minuter så började de riktiga värkarna på allvar. Lustgasen är ett bra sätt att fokusera på något men jag sa ganska snart att jag ville ha epidural.

Det visade sig även att det bara var en hinna som spruckit och de väntade på att den andra skulle spricka så att allt vatten skulle gå. Jag tror de hann gå ut ett par minuter från vårt rum då maken fick mig att skratta så mycket att den sprack som en ballong och jag nu låg i en stor pöl.

Fortfarande full av skratt, trots smärtan, fick vi kalla tillbaka personalen och de satte mig på en pall och jag fick börja krysta. Detta var ca 40 minuter efter att jag fick min epidural och de var förvånade över hur snabbt förloppet gick. Det kändes som en halv evighet men det handlade om bara minuter så var hon äntligen ute. Likt bror sin ville hon inte heller skrika utan gjorde små ljud tills de kunde få henne att visa att hon har ett par rediga lungor.

Från första värken jag klockade till det att hon kom ut tog det fyra timmar, varav två spenderades på förlossningen. Det var otroligt intensivt och smärtsamt men jag är glad att det denna gång gick både snabbt och smidigt.

Vi hoppades på att få åka hem men de ville ha oss kvar över natten pga den tidiga (första) vattenavgången. Så nu ligger vi här och längtar hem till Merlin och att få starta vårt nya liv som en familj på fyra.

Mamma, pappa, Merlin och nu – Lily. ❤️

INGEN SÖMN HÄR INTE

Inte bara är jag i det stadiet i graviditeten där jag inte kan andas eller ligga bekvämt; Merlin har de senaste veckorna varit sjuk eller drömt mardrömmar. Resultatet är att han vaknar och skriker ungefär var 20:e-30:3 minut hela natten och många gånger måste man gå upp och trösta honom.
Addera till det att pendla kommunalt 1 timme enkel resväg varje dag för att jobba heltid, hämtning/lämning på dagis, städa, diska, tvätta, handla, laga mat, gå på kvällskurs en gång i veckan, läkarbesök av varierande sorter, mormor inlagd på sjukhus, en dement katt som jamar nästan konstant och hormoner som leker vilda västern med mig.

Jag går nästan och väntar på att något ska brista medan jag samtidigt är fascinerad över hur mycket man kan hantera på en och samma gång. Men nog hade jag inte haft något emot att åtminstone få en blund då och då.

Processed with VSCOcam with 5 preset

DET DÄR MAN INTE PRATAR OM

Såhär i efterhand är det lätt att försköna allting och även om jag minns att jag hade horribel foglossning och samlade på mig vätska tills jag såg ut som en vandrande vattenballong, så gick ändå första graviditeten bra. Visst jag hade bra dagar och dåliga dagar men på det stora hela så var det en okej graviditet; inte smärtfri men inte heller katastrofal – bara det att slippa illamående borde jag ha uppskattat mer.
Den här gången är det dock annorlunda; jag känner inte det jag som gravid ”borde” känna.
Jag känner mig inte vacker, jag känner mig inte självsäker, jag känner inte att jag svävar runt på små moln och med tindrande ögon sitter och tittar på babykläder och annat gulligt man kan tänkas behöva. Faktum är att jag inte införskaffat en enda sak till vår dotter, jag beställde vagn på barnmässan bara för att få det överstökat och för att de hade mässrabatt. Känslan är inte där dock, inte alls.
Jag känner mig instängd. Irriterad. Arg. Ledsen. Otymplig. Enorm. Grotesk. Ful. Fet. Långsam. Otrevlig. Gammal. Tung. Otacksam.
Minsta lilla får mig att koka av ilska och bara att ta sig till och från jobbet, bland alla stressade, knuffandes, självupptagna människor är ren och skär tortyr!

Med Merlin var allting nytt och spännande, allting var kul att köpa och även om jag då – likt nu – inte hade ett barnrum att inreda så gjorde det inte så mycket. Den här gången stör det mig ännu mer att vi fortfarande bor för litet, Merlin har inte ens ett rum utan har sin säng och några leksaker i ett litet förråd vi tömde.
Jag kan inte bli exalterad och njuta av graviditeten och när andra gravida lägger upp bilder där de rent ut sagt strålar av både glädje och skönhet så stänger jag bara av.
Fina barnsaker i alldeles för fint inredda barnrum alla i överexponerade bilder med ett rosa skimmer. Och irritationen växer. Avundsjukan. Ilskan.
Skammen.

Skammen över att jag känner som jag känner, skammen över att inte kunna glädja sig åt andra utan bara vältra mig i min egna otacksamhet och eviga trötthet.
För jag orkar verkligen ingenting. Jag låtsas som att solen skiner och drar på ett leende; tvingar mig själv att göra saker som jag vet att jag vanligtvis älskar, bara för att komma hem så matt att jag inte ens kan lyfta armarna för att ge min son en ordentlig kram.
Skammen över att inte orka vara en bra mamma.

De som känner mig vet att jag inte är den som gråter utan snarare kan missuppfattas som något känslokall då jag inte gråter när man nästan förväntas göra det. Nu gråter jag i tid och otid till absolut ingenting och allting men inte av någon relevant situation. Jag gömmer mig i duschen och på toaletten, vänder bort huvudet i sängen och kväver det. Ångesten som jag inte förstår, som bara kommer och förvandlar mig till någon jag inte känner igen.
Jag tar ut min frustration på de som förtjänar det minst; framförallt min älskade man.
Oförstående står han och tittar på mig när jag får ett utbrott och jag blir mer frustrerad över att jag inte kan förklara, inte kan nå fram till honom och istället känner mig som världens mest gnälliga, otacksamma hormonmonster.
Igår var första gången jag vågade sätta ord på det, vågade säga till honom hur jag faktiskt kände och han hade verkligen inte en aning. Han tyckte inte jag skulle skämmas, lättare sagt än gjort, och även om jag känner mig som världens mest horribla människa så känner jag att jag verkligen behövde säga det rakt ut.
Sätta ord på det och inte låtsas längre – inte inför honom.

Angående eventuella kommentarer avseende terapi, prata med någon eller dylikt så är jag väl insatt i den svenska vårdens psykiatri och vet av erfarenhet att jag inte behöver en utomstående att prata med. För mig handlar det om att acceptera och erkänna mina känslor och främst att våga tro på att min man orkar och kan lyssna på mig. Jag längtar efter vår dotter men jag trivs inte i min graviditet och det är okej, det betyder inte att jag inte kommer att älska henne villkorslöst. Jag är bara inte så som man som en gravid kvinna förväntas vara och jag måste kunna stänga av alla måsten och kommentarer och fokusera på mig och det som är viktigt i mitt liv.
Största oron är för tillfället hur det kommer se ut med jobbet efter mammaledigheten. Jag började ju ett nytt i augusti så är fortfarande på provanställning när jag går på mammaledighet och med hänsyn till mitt förvirrade sinne och redan missade dagar på arbete pga. vab, sjukdom, utmattning och sjukdomsfall i familjen så har jag inte så höga förhoppningar om en fortsatta anställning. Jag vet att det är dumt att jaga upp sig över det redan nu och jag ska försöka att fokusera lite mindre långsiktigt. Om man bara kunde få sin hjärna att lyda.

shame-ss-1920-800x533

EN AV GRAVIDITETENS BAKSIDOR

Det händer inte alla och det händer inte hela tiden men härom veckan hände det där som man bävar ska hända.

Jag kissade på mig.

Inte så att det kom lite droppar, nej nej, det var som om hela syndafloden forsade fram efter att jag råkade hosta. Det enda positiva i det hela är att jag var hemma och inte på jobbet eller ute på stan. Jag kan ju dock säga att jag är lite nojig när jag nyser eller hostar numera och det faktum att det är tre månader (idag!) kvar till BF och det bara kommer bli mer tryck på blåsan gör att jag önskade att jag kunde få tiden att gå snabbare.

636015177732619769-180786500_36402f08efa027a9b37d701de9ade89d

HÄLSOKONTROLL OCH FUNDERINGAR

Den här graviditeten började verkligen inte roligt; till skillnad från när jag var gravid med Merlin så blev jag otroligt illamående denna gång och åt konstant för att inte ska%cc%88rmavbild-2016-09-22-kl-14-22-37kräkas. Det försvann dock efter första trimestern (det var tre långa månader) och efter det har det inte varit några bekymmer – än.
Var i morse hos barnmorskan för rutinkontroll och kände hur även denna upplevelse är raka motsatsen mot förra graviditeten då jag hade en otroligt tjurig och vikthetsande barnmorska, som jag till slut valde att byta.

Den här gången har jag världens gulligaste barnmorska som skulle kunna få även den mest uppjagade personen att känna sig lugn. Jag samlar på mig vätska som en svamp och gör även så när jag har mens, brukar då gå upp en storlek i kläder. Med förra graviditeten i bakhuvudet har jag lätt ångest då jag redan sett vågen rusa iväg trots att jag både äter bättre och är mer aktiv nu än då. Då är det så skönt med en barnmorska som inte lägger någon vikt (ha) på viktuppgång utan fokuserar på det som är viktigt – att jag och bebisen mår bra. Vilket vi båda gör.

Passade även på att fråga mer om min förlossning med Merlin, då jag varit lite orolig att han inte kom ut, och därmed fick dras ut med sugklocka, pga mig men så var det inte. När jag kom in till förlossningen ville min kropp föda på en gång men jag var inte tillräckligt öppen och Merlin låg för högt upp, så de var tvungna att stoppa värkarna.
Det ledde till att värkarna upphörde helt och han kom aldrig helt ner i kanalen när de sedan försökte tvinga igång förlossningen några timmar senare, och även gav två sprutor för att få igång värkarna (utan framgång). Detta ledde till att hans hjärtljud blev sämre och sämre och de tog beslutet att använda sugklocka. melrin-ny

Det var skönt att veta att det inte var mitt ”fel” på något sätt och med tanke på hur kritiskt det faktiskt var så är jag tacksam för personalen på Karolinska då jag aldrig kände mig orolig eller tvivlade på deras kompetens.
Vi skulle prata mer nästa gång och även om förlossningsplan, vilket jag struntade helt i förra gången och även nu kan känna är onödigt då man aldrig vet hur det väl blir när tiden är inne. Däremot har jag ju numera erfarenhet och känner att det kanske vore trevligt att bara spåna i hur jag skulle vilja att min förlossning går till, om jag nu fick välja. Det känns dock fortfarande väldigt avlägset bara själva tanken på förlossning och samtidigt lite skrämmande då jag nu vet hur sjukt hemska värkar jag hade.

Men förlossning åsido; upptäckte i morse när jag vaknade att min gravidmage var nästintill borta och min mage platt. Lite förvirrad och nyvaken låg jag i en halv sekund och undrade om jag bara hade drömt att jag är gravid. Visade sig vara så enkelt som att bebis har vänt sig helt inåt och ”försvunnit”. Vid kontrollen hörde man hjärtat slå starkt och hon knackade lätt inifrån som för att säga att hon var okej, men ville vara ifred.
Lite konstigt är det dock då hon hittills bara legat och sparkat utåt så från att ha Hela havet stormar i magen är det nu lugnt som en filbunke. Så min mage kan gå från att se ut att poppa när som helst till att kunna döljas under en lite slappare tröja. Med Merlin låg moderkakan fram och det var alltid som en utbuktning; han vände sig heller aldrig inåt.

Det är verkligen sant att ingen graviditet är den andra lik för dessa två har varit natt och dag sedan början. Nu är jag allt bra nyfiken på att se vem denna lilla person inuti mig är och hur hon kommer att vara. Vi är ju så vana med Merlin och känner honom utan och innan, det är lite läskigt att man nu ska börja om från början och lära känna en helt ny person. Häftigt!

 

DU KAN GOTT STÅ!

Både vid förra graviditeten och så med denna så har jag, när jag åkt buss, tunnelbana eller tåg, blivit erbjuden att sitta sammanlagt tre gånger. Så fort magen börjar bli synlig blir jag osynlig och folk anstränger sig till det yttersta till att inte få ögonkontakt med mig. De gräver ner sig i sin tidning, bok eller mobil och blir nästan kallsvettiga när jag kliver på, rädda att jag ska be om att få sitta.
Jag har nu börjat med att ställa mig först i kön till bussen i hopp om att då få en sittplats. Gällande tåg och tunnelbana är det en ren chansning; har jag tur finns det plats annars får jag gott stå. Det är inte att jag inte kan stå – det kan jag – men det är tröttsamt när man är gravid och dessutom är min balans helt åt skogen vilket gör att vid inbromsningar och dylikt är det lätt hänt att jag snubblar till och då är jag inte så smidig att jag lätt kan ta emot mig själv. För att inte tala om alla ryggsäckar, väskor och armbågar som folk flänger med.

Det är alltså inte utav lathet utan av säkerhet för mitt ofödda barn som jag behöver sitta och som det faktiskt finns utvalda platser för just gravida, äldre och skadade.

Så denna morgon var det, som alla andra dagar, fullt på pendeltåget och jag gick då fram och frågade snällt två personer som satt på dessa utvalda gravid-/pensionärsplatser om jag kunde få sitta ner. Platser som egentligen är helt absurt att det ens ska behöva märkas ut, men så är tonen i samhället idag. Kvinnan längst ut reste på sig men hon muttrade, mumlade och svor hela tiden och knuffade sedan undan andra människor för att hon absolut inte ville vara i närheten av mig.
Jag förstår, jag vill inte heller stå upp och trängas med folk men de utvalda platserna finns av en anledning (och hon hade nog aldrig i livet rest sig upp om inte dessa klistermärken satt där) och jag försöker inte vara elak. Men jag kände mig just så. Elak och jobbig som snodde någon annans plats.

Ja jag har valt att bli gravid men jag förstår inte varför det betyder att folk måste reagera med irritation och ilska; är det så illa att bara vara lite snäll mot en medmänniska? Undrar om hon hade muttrat lika ilsket till ett barn med kryckor eller en pensionär.
Det är otroligt jobbigt att mer eller mindre få ångest varje dag till och från jobbet bara för att man inte vet hur folk kommer reagera.

 

Måste man klä ner sig som gravid?

Något jag minns från förra graviditeten, och som gäller även denna gång, är bristen på snygga gravidkläder. Antingen ser man ut som ett vandrande tält, en byggarbetare eller en pensionär. Vad är det som gör att så fort det handlar om gravidkläder så verkar alla tankar om form, känsla och mode vara som bortblåsta.
Jag kör mycket med vanliga kläder, i den mån det går, då det inte ens går att använda bekvämligheten som ursäkt för att dra på mig de där gravidbyxorna. Oftast är kanten under magen riktigt skarp och rent ut sagt obekväm – undantaget H&Ms tights, som däremot har en tendens att bli lite transparenta.
Det finns säkert snyggare kläder men något säger mig att då får man punga ut mer än vad ekonomin tillåter, särskilt för kläder som trots allt bärs under ”bara några” månader.

Jag vill bli totalt överöst med förslag på prisvärda och bekväma snygga gravidkläder!
Det är svårt nog att känna sig särskilt graciöst när man går som en pingvin.

tumblr_n4l7mc1PcF1qbq4fjo1_500

It’s a girl!

I fredags var det äntligen dags för RUL och som med Merlin så kunde vi inte låta bli att se om det var en kille eller tjej där inne.
13995520_10154999960443943_3428785348090974361_o
Det visade sig att det, som jag hade misstänkt, är en liten tjej. Hon är beräknad till den 5:e januari och hon längtar till att få träffa sin storebror! Han verkar dock lite skeptisk. 😉

14073260_942819425846487_2044603891_n

Och så andra hemligheten då

Ja nu vågar jag berätta att i början av nästa år så kommer vi bli fyra i familjen!
Vi ska bli tvåbarnsföräldrar och Merlin ska bli storebror. Det känns lite konstigt då Merlin fortfarande är min bebis, men än är det några månader kvar.
Var på KUB tidigare i veckan och allting såg bra ut, var så kul att få se den lille därinne – lika vild som sin bror. Vi kommer att kolla vad det är för kön på RUL i augusti, vi är alldeles för nyfikna för att inte göra det.

IMG_20160708_180834

 

Min fästman kände inte igen mig

Hittade en av bilderna från förra årets Babylove då jag var dagarna ifrån att föda. Nog för att jag vet att jag gick samlade på mig mycket vätska, vilket mina stackars fötter visar, men jag minns inte att jag var så svullen! Visade den här för min fästman och först kände han inte ens igen mig och som han sa så minns han inte att det var ”så illa”. Det gör inte jag heller, inte konstigt folk påpekar att man har gått ner i vikt för jämför man med den där uppsvullna lilla saken så är det onekligen skillnad på mig då och nu. XD

banda

Före/Efter

En liten jämförelse på hur min kropp återhämtat sig. Till vänster är det c:a 3 veckor innan födsel och till höger en bild från idag; 3 månader senare. Magen är väldigt mjuk och slapp så jag hoppas kunna stärka musklerna så den blir lite mindre sladdrig. 😉

före-efter