3-års kalas!

I lördags hade vi kalas för Merlin och det fick bli en kombination av Peppa Pig och Minions. Vi hade inget kalas förra året, då hans 1-årskalas fortfarande hemsöker mig. Det var ett väldigt bra kalas, missförstå mig inte, men jag ville att allt skulle vara perfekt och det kom så sjukt många människor så jag irrade mest runt med en tom blick.
I år tyckte jag ändå att vi skulle ha kalas för nu är han så pass stor att han faktiskt förstår konceptet och har vänner och kusiner att leka med.

Sagt och gjort så blev det kalas! Den här gången skalade jag ner på allt och körde ett relativt simpelt upplägg. Lite kakor, minimuffins i olika färger, en hemmagjord och en köpt tårta och så jordgubbssaft i en stor skål. Den skålen var frym, jag behövde inte fylla på den och då ska det nämnas att vi var över 30 personer varav hälften var barn.
Det var en schysst ljudnivå; vi bor ju trots allt bara i en trea. Men på något vis så kändes det inte trångt, inte ens när barnen (tre sekunder in) rev ut varenda leksak. Allt räckte till, utan att det blev onödigt mycket över, barnen lekte, de vuxna pratade och drack kaffe.

Jag ville först inte att vi skulle sjunga för Merlin, då han lätt kan bli hysterisk i sådana situationer. Jag förvarnade alla istället och vi sjöng – och det gick jättebra! Visst, han gömde sitt ansikte i min hals, men han skrattade och när vi hurrade och klappade händerna klappade han också. Även presentöppningen gick (relativt) smärtfritt. Enda kruxet var att han, så klart, ville leka med allt så fort han öppnat det.


Det var helt fantastiska presenter och alla verkade ha det riktigt trevligt. Merlin var på bra humör hela dagen och hade svårt att komma ner i varv efter alla roligheter.

Stolt kille som valde sin ballong själv.

Han fyllde ju år i torsdags egentligen så min mamma, syster och brors flickvän passade Lily några timmar så att han fick åka själv med mig och pappa till ett lekland. Han. Var. Överlycklig. Innan vi skulle gå fick han glass och när vi satt där vid bordet tystnade han ett tag och sedan sa han ”Mysigt”. Mitt hjärta. Slutligen fick han en ballong i form av en helikopter och däckade i bilen på väg hem. En nöjd kille helt enkelt. <3

Kaka på kaka och BUP besök

Det var länge sedan jag kände att livet rullade på eller att saker går min väg. Det känns som om det ena efter det andra prackas på en och orken och lusten tryter.
Lily har bestämt sig för att sova på nätterna är inte hennes grej längre och på dagarna är det otroligt mycket gnäll. Det är förmodligen en kombination av trötthet och tänder som kliar.
Jobbsökandet går lika segt som sirap och varje ”nej tack” tar med sig en bit av självkänslan och energin. Därtill är vetskapen om att mammadagarna är slut och ekonomin är på botten. Man försöker låtsas om att det inte är så illa, skjuta bort tankarna för att man inte ska gå under av stressen. Tankarna snurrar och ångesten är ständigt närvarande.
Träningslusten är som bortblåst, vilket ju bara gör att man blir ännu tröttare och därtill skyr speglar och undviker att ta sig ut bland folk. Jag är inte bekväm i mig själv och att stänga in mig hemma gör ju egentligen bara tristessen värre; men jag har ingen lust att gå utanför dörren. Enda ljuset var i helgen när jag arbetade som volontär på Comic Con Stockholm. Det är 3 dagar på året som jag kan känna mig som hemma och bara vara.
3 dagar av 365.

Vi har varit ett par gånger hos BUP angående Merlin och även om det var helt rätt beslut är det både skönt och jobbigt i ett. Skönt att få gehör, att få bekräftelse på att vi inte är dåliga föräldrar och att vi inte inbillar oss att allt inte står riktigt ”rätt” till. Merlin är otroligt duktig på många saker men den initiala bedömingen är att han har en utvecklingsförsening. Detta gäller främst hans språk, sociala interaktioner och hur han leker. De misstänker därtill att han har någon form av autism så vi kommer påbörja en resa med hjälp av BUP, BVC, förskolan och oss själva för att bedöma graden.
Det var inte en helt främmande tanke för oss, få vet hur vårat liv är 100% baserat kring Merlin och att hantera honom. Samtidigt är det ledsamt då man vill ju sitt barns bästa och det sista man vill är att det man älskar mest mår dåligt på något sätt.
Målet för oss är att få mer klarhet, en bättre förståelse och verktyg så vi kan hantera vardagen bättre. Som det är nu är vi som familj helt utmattade. BUP har varit så otroligt välbemötande och fått oss att känna oss hoppfulla för första gången. Det är jobbigt att tänka på att det mycket väl kommer vara så att han kommer behöva stöd hela livet, men jag är så glad att vi tagit steget att söka hjälp.
Jag försöker att inte lyssna för mycket på dessa ”diagnoser är bara humbug” och ”han är ju bara som pojkar är” kommentarer. De som säger sådant har ingen insikt i vad det faktiskt innebär att ha ett barn som inte riktigt fungerar som andra barn. De antar att när vi säger att han får utbrott att han blir arg över en sak. Att det händer någon gång då och då. De förstår inte att utbrotten ligger ständigt lurandes i bakgrunden och att man aldrig kan veta vad som utlöser ett. Att han sedan han var bebis inte går att ta med någonstans då han oftast är hysterisk när vi är och handlar, leker, äter ute eller vad som helst egentligen. De förstår inte att man inte kan prata och försöka resonera med Merlin som en vanlig 3-åring. Att vi har utvecklat ett eget språk med honom för att kunna kommunicera. Att hela vårat liv är uppbyggt kring honom på så sätt att vi i största mån möjligt undviker sociala situationer som vi vet inte funkar för honom. Våra familjemedlemmar ifrågasätter inte lika mycket när vi tackar nej till att hitta på saker.
Det blev som mest tydligt när vi fick Lily, som inte är lik sin bror alls. Vi insåg att det är såhär det kan vara att ha barn. Normaljobbigt. Att det finns barn som faktiskt bara gnäller när de är trötta, hungriga eller vill byta blöja.

Men det är inte bara av ondo. Merlin är världens vackraste barn och han älskar att kramas och vara nära. Han sliter leksaker ur händerna på andra barn, som alla gör, men han är samtidigt otroligt duktig på att ge tillbaka. Att se till att alla har leksaker att leka med. Han blir överexalterad lätt och där många barn kan tycka han är för mycket; har han hittat de som istället tycker att han är riktigt rolig att vara med. Han leker olika beroende på vem han är med och har olika kompisar på förskolan som han gör olika aktiviteter med. För ett par månader sedan började det en ny tjej i hans ålder och de fattade tycke för varandra från början. De är oskiljaktiga och de både busar vilt och kramas hela dagarna.
Han var otroligt tidig med att gå och lärde sig siffror, färger och alfabetet – på flera språk. Det är roligt att se honom fara fram som en virvelvind och han är den perfekta ursäkten för oss vuxna att få vara med och leka i parken och på lekland. Det är 50/50 av ett måste att hålla honom under uppsikt hela tiden och att vara med och leka då han är vildare och har mer energi än många andra barn. Visst vi har fått åka till akuten några gånger och han har både ärr och får ständigt nya blåmärken. Det låter krasst men det är något vi fått vänja oss vid helt enkelt.
Han älskar att bada och leka med vatten, bilar och klossar har i överflöd då han älskar att få stapla upp dessa efter färg och form. Sång, musik och dans gör att han skiner upp som en sol och kommer en boll rullandes, ja då är han snabbt där och sparkar runt den som ett proffs.
Merlin är 110% energi, på gott och ont. Och han är mitt hjärta.

Men det går inte att förneka att man även som förälder har bra och dåliga dagar och den senaste tiden har det varit mindre av de bra. Kort sagt så är jag trött. Så otroligt trött.
Jag tar varje dag som den kommer men har utvecklat en ovana att skjuta på saker. Att lägga undan det jobbiga till senare. När denna senare är, det vet jag inte än, men det är inte idag. Idag ska jag bara ta mig igenom dagen. Igen. Jag tar tag i allt det där andra imorgon.

Kanske.

 

”ÄSKA DI!”

Häromveckan sade Merlin jag älskar dig, eller ”äska di”, för första gången!
Jag satt och filmade när han busade med Lily och hör hur han säger något när han sätter sig nära henne. Frågade vad han sa och då upprepade han ”äska di” till Lily. Jag frågade om han älskar Lily och han sa försiktigt ja innan han tyckte mamma var pinsam och sprang iväg med ett skratt.
Bilden nedan är tagen från det exakta tillfället (som jag som sagt filmade) när han säger det till Lily.

Jag tror inte mitt mammahjärta varit så stolt!! Älskade unge. Älskade ungar. <3

merlin älskar sin lillasyster

TVÅÅRSTROTSEN VISAR SITT ANSIKTE IGEN

Merlin får då och då problem med att han blir röd och öm om baken. Detta oftast i samband med att han är dålig i magen. Det som brukar hjälpa är zinksalva och att få gå naken så idag är han hemma från förskolan. Vi har försökt börja potträna men han har inget intresse av det så vi tänkte skjuta på det till när det blir varmare ute.

Vi hann med tre bajsblöjor, där två slutade med att han fick duscha då han vägrade låta mig tvätta av honom i handfatet. Till slut fick det bli utan blöja och i och med att han inte ännu går på pottan så får man räkna med lite olyckor. Samtidigt så har jag en klängig bebis som absolut inte vill vara någon annanstans än i min famn. Även när hon sover och som vaknar sekunden jag försöker lägga ner henne.

När jag så står där med en bebis på armen och torkar upp, vad jag tror är, den tredje pölen av kiss ser jag mig själv i spegeln. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vem är det som stirrar tillbaka på mig med sin gråa hy, nerspydda tröja och urholkade ögon? Den där gravidmagen som inte vill försvinna hjälper inte, ej heller de extrakilon som än klänger sig kvar. Det kommer en lukt någonstans ifrån och jag vet inte längre om det är jag eller något i lägenheten.

Merlin börjar bli trött men vill inte sova och då vet jag att det är sekunder innan det slår över. Jag tar fram en blöja och det är allt som krävs; han går bärsärk. Vardagsrummet rivs upp och ner, han sliter i min tröja, river mig på armarna. Kastar sig baklänges med flit upprepade gånger och bankar huvudet i golvet. Samtidigt så skriker han hysteriskt och jag väntar på att grannen ska ringa polisen. Vad kan de tro pågår egentligen? Jag tvingas lägga Lily i sin säng så hon börjar gråta högljutt. Merlin bestämmer sig för att smälla i dörren till sitt rum för att sedan kasta runt alla leksaker i rummet.

Det känns som en evighet men kanske pågår i en kvart. Jag sätter mig med honom på golvet och vaggar, fram och tillbaka. När han börjar bli kontaktbar igen börjar han lugna ner sig och kramar mig. Han hämtar sin napp och filt, lägger sig i sin säng och skrattar när jag lägger mig bredvid. Det är som Dr. Jekyll & Mr. Hyde då han är som två helt olika personer. Någon minut senare har han somnat.
Lily gnyr fortfarande och jag tar upp henne och pussar henne på pannan. Hon suckar till och somnar hon också.

Jag har hört talas om tvåårstrotsen (Terrible Twos på engelska) men inget hade kunnat förbereda mig. Det är inte alla dagar han får utbrott men de dagar han gör det är brutala. En dag när jag hämtade honom på förskolan satt tre andra föräldrar med sina tvååringar och försökte klä på dem. Alla barnen skrek och kämpade emot och jag kunde inte låta bli att skratta lite åt ”eländet” som ingen verkar undkomma i den åldern.

Jag smyger ut i köket och tittar på kaffekannan. Tom igen. När drack jag upp allt? Är jag smart borde jag lägga mig och sova men jag kan inte. Hemmet är ett katastrofområde och jag är en sån som mår dåligt när det är stökigt hemma. Sätter mig matt framför datorn och luften går ur mig. Kollar på klockan. Än kommer inte maken hem på ett tag. Min ena axel värker konstant av allt bärande på bebis och ingen klick av Voltaren hjälper längre. Det är dessa stunder som man glömmer, när man har en riktigt bra dag. Man förtränger och förminskar. Jag antar att det är någon form av självterapi av hjärnan så att man ska orka med nästa gång.

Jag skummar igenom sociala flöden och möts av liv som är motsatsen till mitt och deras designerskor eller resor till varmare ställen känns just nu väldigt avlägset. Jag sitter i samma kläder som förra veckan och är ständigt stressad över framtiden i och med min avsaknad av ett jobb att komma tillbaka till. Imorgon ska jag göra två roliga saker och jag försöker tänka på det just nu och att inget varar för evigt.
Även om det ibland kan kännas så.

andra sidan av tvåårstrotsen

Strax efter att utbrottet lagt sig.

KELLY OCH LILY – EN SESSA, TVÅ SESSOR

Kelly och Lily låter som titeln på en barnbok men det var inget jag och min vän Tessie planerade när vi fick våra döttrar. I söndags var vi hemma hos Tessie med familj så att vi äntligen fick träffa lilla Kelly. Det har blivit uppskjutet gång efter gång pga. sjukdom och det faktum att jag också födde barn. 😉 Det blev nästan tragikomiskt hur många gånger man fick skjuta upp på det. Så äntligen kom den där luckan när allting klaffade och vi kunde bestämma en dag för att ses. Vi kunde dock inte hålla tiden då en viss liten kille, när vi höll på att göra oss klara, däckade i sin stol. Vi fick helt enkelt låta honom ta en power nap innan vi till slut kunde ge oss av. Det sista lilla hindret.

merlin sover

Tessie och hennes gulliga familj bor i ett underbart radhus på flera våningar. Det är alltid lika härligt att mötas av Tessies olika kreationer/inredningar och blommor. Hur hon orkar är bortom mig men sen har jag inte gröna fingrar för fem öre. Lily var hungrig när vi kom fram; vilket visade sig passa perfekt då Tessie satt och ammade när vi om in. Det är skönt när det är två med små barn och man släppa allt pretto och bara slänga fram en tutte – oavsett sällskapet – och amma utan att behöva känna sig obekväm. Jag var nog mer pryd med Merlin men den här gången har jag varit mer fokuserad på mitt barns behov istället för vad folk ska tycka. För någon vecka sedan resulterade det i att jag fick sätta mig mitt i rusningen på IKEA för att amma. C’est la vie.

Tillbaka till söndagen så var Kelly lika docksöt i verkligheten som på bilder. Lily var lite avundsjuk på allt hår; hon har bara lite fjun precis som storebror sin hade. Det skulle ha varit två månader mellan Kelly och Lily – Lily skulle ju egentligen fötts i år – men då Kelly var lite över BF och Lily före sin så är det bara lite över en månad mellan dessa två sessor.

kelly och lily

Kelly var lite skeptisk till nya människor just nu; kommer ihåg när Merlin också var inne i den fasen och folk fick knappt titta på honom. En liten stund fick jag iallafall hålla i sötnosen och det var så skönt att hålla i en lite mer stabil och stadig bebis. Hon ville dock inte stanna så länge hos mig då men när vi skulle gå fick jag flera leenden. Det var nog också för att hon satt tryggt i sin pappas famn, inte lika läskigt då. 😉

kelly och jag merlinsmamma

Lily fick två fina presenter; en supersmart aktivitetsleksak som man kan ha både i spjälsängen och i vagnen samt en ljuvlig blommig tröja från Newbie. Det roliga var att jag precis innan hade nämnt att majoriteten av Lilys kläder var inte så blommiga och söta då hon ärvt det mesta från Merlin.

aktivitetsleksak och tröja från newbie kappahl

lily i newbie by kappahl

 

Nyklippt!

Jag älskar Merlins blonda ”hjälm” men nu tyckte pappa att han behövde trimmas lite. Sagt och gjort så åkte en trimmer fram och det var inte det lättaste att få en liten vilde att vara still. Det blev lite ojämnt på sina ställen men det syns inte så mycket och jag tycker ändå det blev riktigt fint.
Han ser dock så stor ut nu min lilla kille (och munnen full av kex har han).

13529220_10154859405398943_2237800835824407956_n

 

High Needs Baby (toddler)

Sedan Merlin föddes har han, som barn ju brukar, tagit upp all tid i min och makens tid. Ju mer tid som har gått har jag dock känt att jag är en dålig mamma, att jag bara gnäller och att jag inte förtjänar att ha barn då jag tycker att han kan vara så otroligt krävande. När jag pratat med andra mammor har de försökt förstå när jag har försökt förklara att jag tycker han verkar, ja, krävande.

Idag är Merlin 1½ år och inte sedan han föddes har han sovit bra. I början antog vi att det var magen, sedan att det bara handlade om att få bättre sovrutiner men ju mer tid som har gått har jag känt att jag skäms när jag säger att han fortfarande kan vakna flera gånger varje natt. Jag gör ju uppenbarligen något fel!

Han har svårt att sitta och leka själv utan vill att man är med hela tiden. Vad jag vet är han inte så på förskolan, bara hemma. Han blir arg för allting. Hela. Tiden. Och när jag säger arg menar jag hysterisk; han kastar huvudet i marken och skriker tills han tappar andan.
Det har kommit till en punkt där man nästan tar det personligt; han bara gnäller och bråkar när han är med mig men med andra kan han sköta sig. Det har gått så långt att jag inte vill åka någonstans med honom, knappt gå ut och leka i parken för att han ständigt får sina utbrott och medan de andra barnen leker snällt bränner föräldrarnas blickar i min nacke.

Jag skäms.
Jag skäms för att jag skäms för mitt barns beteende och jag skäms för att jag känner mig totalt misslyckad som mamma!

Då fick jag höra talas om HNB (High Need Baby).
Jag är inte en som sätter en stämpel på något eller någon hej vilt, däremot kände jag att för första gången kände jag igen mig!
Detta inlägg; Ett öppet brev till dig med en High Needs Baby fick mig att nästan börja gråta – det här är ju jag.
Mitt liv.
Min lilla kille.

Det hjälper inte oss i vardagens kaos men det hjälpte mig att försöka förstå att kanske är det så att det inte är jag som är en så jäkla dålig förälder och att vad andra tycker, ja det kan de tycka. Mitt barn är krävande, otroligt krävande, och vi är utmattade – men det är inte världens undergång, även om det kan kännas så. För första gången sedan min älskade son kom till världen känner jag att vi är inte ensamma.

Jag undrar därför om det är fler av er därute som har varit med/är med om samma upplevelser; det vore så befriande att få prata med andra föräldrar som lyssnar, förstår och som inte tycker att man bara är en gnällig morsa.

Hemuppgifter från förskolan

Jag har ingen talang eller kunskp öht när det gäller att göra handgjorda saker som t.ex. att sy. Därför blev jag inte precis överlycklig när vi från Merlins nya förskola fick uppgiften att göra en docka från scratch – som dessutom ska likna ens barn.
Det började med att jag köpte för hårt tyg så inte bara satt jag uppe en lördagsnatt till 3 för att kämpa mig igenom eländet, jag lyckades även trots fingerborg sticka mig mer än en gång med nålen, vilket resulterade i att det vita tyget fick några blodfläckar.

IMG_20160308_192127

Jag bestämde mig för att sprätta upp allt och börja om och gav mig av till en fantastisk liten tygshop på Honrsgatan i Stockholm.
Många gånger vill jag ta den nedrans dockan och kasta den i soporna, mest pga. frustrationen över min egen oförmåga att kunna sy ens de enklaste stygn, men jag vägrade ge upp.
Till slut blev det en missformad och ganska ful liten docka men det gör detsamma. Merlin älskar den och det är min första (och sista) docka jag har gjort helt själv. Och visst liknar den ändå honom lite? 😉

IMG_20160308_232007

IMG_20160308_232129