Kroppen efter graviditeten v2.0

Jag minns hur jag mådde efter jag hade varit gravid med Merlin. Plufsig, säckig. Sunkig.
Jag tränade benhårt och fick med tiden någorlunda resultat och var relativt nöjd med hur jag såg ut. Sen blev jag gravid igen och nu är jag i det läget där jag känner mig sådär mindre piffig igen.
Den här gången känns det dock omöjligt; jag ser inget resultat.
Visst, jag har dåligt tålamod men jag går inte efter vikt eller måttband – utan efter känslan och hur kläderna sitter. Vad jag ser i spegeln. Och vad jag ser är inte i närheten av vart jag vill vara; där jag var innan jag blev gravid igen.

Jag äter nyttigt och bra och jag tränar bra. Men det vill sig liksom inte; det är som om kroppen stagnerat. Framförallt är det magen som bara inte vill ge med sig eller stärkas upp igen. Lily är nu över 1 år och vid det laget med Merlin var jag redan i god form. Det är dumt att jämföra, jag vet, men det är svårt att inte göra det. Jag är ju inte bekväm i min kropp, inte det minsta.

Det kan tyckas ytligt att vara fixerad vid sin kropp när man har två friska, underbara barn men vet du? Det skiner jag fullständigt i. Min kropp har gått igenom två graviditeter på kort tid, visst, men det ser mer ut som att den åldrats 30 år på 3. Att se andra mammor som bara ”bounce back” och inte alls förstår problemet är smärre ennerverande. Även där, dumt att jämföra, men vem har sagt att man måste vara smart hela tiden.

Jag hoppas att jag en dag kan se tillbaka på det här inlägget och skratta åt mig själv och min otålighet. Men just nu är jag lite sur. Helt enkelt.

Kaka på kaka och BUP besök

Det var länge sedan jag kände att livet rullade på eller att saker går min väg. Det känns som om det ena efter det andra prackas på en och orken och lusten tryter.
Lily har bestämt sig för att sova på nätterna är inte hennes grej längre och på dagarna är det otroligt mycket gnäll. Det är förmodligen en kombination av trötthet och tänder som kliar.
Jobbsökandet går lika segt som sirap och varje ”nej tack” tar med sig en bit av självkänslan och energin. Därtill är vetskapen om att mammadagarna är slut och ekonomin är på botten. Man försöker låtsas om att det inte är så illa, skjuta bort tankarna för att man inte ska gå under av stressen. Tankarna snurrar och ångesten är ständigt närvarande.
Träningslusten är som bortblåst, vilket ju bara gör att man blir ännu tröttare och därtill skyr speglar och undviker att ta sig ut bland folk. Jag är inte bekväm i mig själv och att stänga in mig hemma gör ju egentligen bara tristessen värre; men jag har ingen lust att gå utanför dörren. Enda ljuset var i helgen när jag arbetade som volontär på Comic Con Stockholm. Det är 3 dagar på året som jag kan känna mig som hemma och bara vara.
3 dagar av 365.

Vi har varit ett par gånger hos BUP angående Merlin och även om det var helt rätt beslut är det både skönt och jobbigt i ett. Skönt att få gehör, att få bekräftelse på att vi inte är dåliga föräldrar och att vi inte inbillar oss att allt inte står riktigt ”rätt” till. Merlin är otroligt duktig på många saker men den initiala bedömingen är att han har en utvecklingsförsening. Detta gäller främst hans språk, sociala interaktioner och hur han leker. De misstänker därtill att han har någon form av autism så vi kommer påbörja en resa med hjälp av BUP, BVC, förskolan och oss själva för att bedöma graden.
Det var inte en helt främmande tanke för oss, få vet hur vårat liv är 100% baserat kring Merlin och att hantera honom. Samtidigt är det ledsamt då man vill ju sitt barns bästa och det sista man vill är att det man älskar mest mår dåligt på något sätt.
Målet för oss är att få mer klarhet, en bättre förståelse och verktyg så vi kan hantera vardagen bättre. Som det är nu är vi som familj helt utmattade. BUP har varit så otroligt välbemötande och fått oss att känna oss hoppfulla för första gången. Det är jobbigt att tänka på att det mycket väl kommer vara så att han kommer behöva stöd hela livet, men jag är så glad att vi tagit steget att söka hjälp.
Jag försöker att inte lyssna för mycket på dessa ”diagnoser är bara humbug” och ”han är ju bara som pojkar är” kommentarer. De som säger sådant har ingen insikt i vad det faktiskt innebär att ha ett barn som inte riktigt fungerar som andra barn. De antar att när vi säger att han får utbrott att han blir arg över en sak. Att det händer någon gång då och då. De förstår inte att utbrotten ligger ständigt lurandes i bakgrunden och att man aldrig kan veta vad som utlöser ett. Att han sedan han var bebis inte går att ta med någonstans då han oftast är hysterisk när vi är och handlar, leker, äter ute eller vad som helst egentligen. De förstår inte att man inte kan prata och försöka resonera med Merlin som en vanlig 3-åring. Att vi har utvecklat ett eget språk med honom för att kunna kommunicera. Att hela vårat liv är uppbyggt kring honom på så sätt att vi i största mån möjligt undviker sociala situationer som vi vet inte funkar för honom. Våra familjemedlemmar ifrågasätter inte lika mycket när vi tackar nej till att hitta på saker.
Det blev som mest tydligt när vi fick Lily, som inte är lik sin bror alls. Vi insåg att det är såhär det kan vara att ha barn. Normaljobbigt. Att det finns barn som faktiskt bara gnäller när de är trötta, hungriga eller vill byta blöja.

Men det är inte bara av ondo. Merlin är världens vackraste barn och han älskar att kramas och vara nära. Han sliter leksaker ur händerna på andra barn, som alla gör, men han är samtidigt otroligt duktig på att ge tillbaka. Att se till att alla har leksaker att leka med. Han blir överexalterad lätt och där många barn kan tycka han är för mycket; har han hittat de som istället tycker att han är riktigt rolig att vara med. Han leker olika beroende på vem han är med och har olika kompisar på förskolan som han gör olika aktiviteter med. För ett par månader sedan började det en ny tjej i hans ålder och de fattade tycke för varandra från början. De är oskiljaktiga och de både busar vilt och kramas hela dagarna.
Han var otroligt tidig med att gå och lärde sig siffror, färger och alfabetet – på flera språk. Det är roligt att se honom fara fram som en virvelvind och han är den perfekta ursäkten för oss vuxna att få vara med och leka i parken och på lekland. Det är 50/50 av ett måste att hålla honom under uppsikt hela tiden och att vara med och leka då han är vildare och har mer energi än många andra barn. Visst vi har fått åka till akuten några gånger och han har både ärr och får ständigt nya blåmärken. Det låter krasst men det är något vi fått vänja oss vid helt enkelt.
Han älskar att bada och leka med vatten, bilar och klossar har i överflöd då han älskar att få stapla upp dessa efter färg och form. Sång, musik och dans gör att han skiner upp som en sol och kommer en boll rullandes, ja då är han snabbt där och sparkar runt den som ett proffs.
Merlin är 110% energi, på gott och ont. Och han är mitt hjärta.

Men det går inte att förneka att man även som förälder har bra och dåliga dagar och den senaste tiden har det varit mindre av de bra. Kort sagt så är jag trött. Så otroligt trött.
Jag tar varje dag som den kommer men har utvecklat en ovana att skjuta på saker. Att lägga undan det jobbiga till senare. När denna senare är, det vet jag inte än, men det är inte idag. Idag ska jag bara ta mig igenom dagen. Igen. Jag tar tag i allt det där andra imorgon.

Kanske.

 

När man vill göra rätt så mycket att det blir fel

Vad du bör veta om mig. Ja jag är feminist. Punkt.
Jag är uppväxt med nästan uteslutande kvinnor och är själv, som kvinna, medveten om och erfaren av upplevelser man får stöta på bara för att man föddes med ett visst kön.
Ja jag är medveten om att det finns en myriad av benämningar och identifieringar av kön utöver man vs. kvinna. Jag känner de som gått från det ena till det andra. De som inte vill tillhöra något. De som är klara med att det är antingen eller. Osv, osv.
Du får identifiera dig och vara precis vem du vill; jag utgår ifrån individer, inte en grupp av människor. Min man är muslim och många idag vill dra alla dem över en kam. Hur mycket skulle inte jag ha missat om jag hade samma tankespår? Att bara se till en del av en människa och dra slutsatser efter det? Urtrist.
Men jag börjar spåra iväg i tankarna nu för mitt inlägg har en poäng.

Åter till detta med kön och identifiering. Som sagt; jag lägger inget värde i vem/vad/hur du vill identifiera dig som. Är du en bra person kommer du vara en bra person oavsett.
Men.
Och det är här skon klämmer för mig.
Det går för långt när DU bestämmer för ditt barn. Jag förstår att det är viktigt för DIG att inte könsidentifiera människor men vad ger dig då rätten att bestämma åt ditt barn? Kontentan av att inte könsbestämma grundar sig i tanken att alla föds lika och ska inte behandlas olika utifrån det kön de tilldelas vid födseln. Men säg mig då, snälla, hur det är mer rätt att göra ett beslut åt en annan människa för att du skapat denna? Är inte själva idén att varje människa ska få bestämma själva? Hur kan de göra det om du bestämt att det inte ska ha något kön?
Det är lika fel att anta att en tjej vill leka med dockor och killar vill leka med bilar – som det är att anta att de inte vill det.
Hänger ni med i hur jag tänker nu?

Jag menar att det finns faktiskt de som föds som tjejer som älskar rosa, klänningar och dockor och de som föds som killar som älskar blått, kepsar och bilar – och det är okej! Samma sak som det är okej för de som inte gör det!
Jag själv avskydde dockor och rosa. Jag älskade lego, Star Wars, Turtles och spelade ishockey. Det anses fortfarande idag lite avigt och det är fel. Men det är också fel om jag hade blivit tvingad till detta om jag nu egentligen ville ha Barbiedockor och tyllkjol varje dag. Jag älskar fortfarande dessa saker, samtidigt som jag älskar att (när tid finns) få piffa till mig och klä mig i fantastiska klänningar.
Vi har låtit Merlin bestämma själv och han älskar bilar och att sparka boll. Det är inget vi tvingat på honom utan som visat sig med tiden. Han älskar även rosa och att dansa. Han är nämligen ett barn och lägger inget värde i varken det ena eller det andra och det gör inte vi heller. Han fick välja dans eller idrott till hösten och valde dans. Så enkelt är det.
Hänger ni fortfarande med eller har jag spånat iväg?
Om grundtanken är att alla är individer som ska välja själva och inte formas efter samhällets normer; då måste det gälla åt alla håll och kanter.
Tycker jag.

be who you want to be

Ja vi matar med flaska

Amning är inte alltid en dans på rosor utan kan vara ett helvete rent ut sagt.

Det är otroligt att folk än idag kan ha en åsikt om huruvida man ammar eller ger flaska. Det finns olika anledningar till att man inte ammar. En del vill helt enkelt inte och jag kan fullt ut förstå det.

Jag helammade Merlin i ungefär 9 månader och sedan började hans intresse för mat ta över. När han var 1 år så ville han inte amma längre och mjölken hade tills dess trappat ner lagom så att jag kunde sluta. Det var aldrig några problem; förutom en period när han fick tänder och tuggade sönder ena bröstvårtan.
När jag så fick Lily var det så självklart för mig att amma igen. Det hade ju enligt tidigare erfarenhet varit mysigt, praktiskt och värt de där stunderna man var borta ett par timmar och de blev smärtsamt överfyllda.

Det började segt med Lily och jag fick mjölkstockning flera nätter på raken. De där nätterna jag skakade av smärta och försökte handpumpa ut mjölk i ren desperation var hemska!
Till slut kom amningen igång och det blev bättre. Dock märkte jag snabbt att hon inte alls ammade länge. Aldrig mer än 5-10 minuter åt gången, till skillnad mot Merlin som brukade amma 30-40 minuter i början. Sen spydde hon upp det mesta igen så jag antog att hon helt enkelt ville äta mindre mål mer ofta.

Vi började introducera annan föda när hon blev 3 månader; dels då vi är med i en allergistudie men också då jag inte tyckte det kändes som om min mjölk räckte till. Till slut fick jag mina misstankar bekräftade och fick därtill diagnosen gastroesofageal refluxsjukdom på Lily. Alla symptomen stämde in så väl och rekommendationen blev att börja komplettera med annan mat; något vi som tur är redan börjat med.
Tyvärr gör ju även tillståndet att det är svårt att få Lily att äta något över huvud taget. Vi har nu i över tre månader kämpat med att lära henne nya smaker och konsistenser.

Vid hennes 6-månaderskontroll visade det sig att hon utöver inte går upp i vikt som hon ska även inte har växt. Mitt mammahjärta sjönk ner i ett svart hål.
Läkarna försäkrade mig att jag inte behöver oroa mig. Hon är pigg, glad och utvecklas som hon ska. De sa väl dock lite fint att jag kunde ”fetta på maten”. Jodå jag tackar jag.
I samma veva börjar jag inse att det enda som hon äter utan att krångla; bröstmjölken, börjar sina. Och hon. Vägrar. Ta. Flaska. Frustrationen och hungern gjorde att hon började slita och dra i mina tuttar och till slut gick de mer eller mindre sönder. Bröstvårtorna ”sprack” och blev två stora sår.
Vi började nu intensivt vänja henne vid nappflaska. Om och om igen.

I förrgår ammade hon för sista gången på mitt ena, otroligt smärtsamma, bröst. Och sedan dess har inte en droppe mjölk kommit.
Men hon kan numera acceptera flaska, vilket är en enorm lättnad! Hon gillar därtill olika sorters gröt, frukt och smoothies så vi varierar mellan dessa saker. Det märks på henne när hon är riktigt mätt; hon blir så mycket gladare och lugnare. Hon har däremot inte gillat någon form av mat hittills men vi tar det steg för steg.

Så åter till det här med att ha en åsikt om man ammar eller ger flaska. Det ska inte spela någon roll varför jag ger flaska istället för tutten, men nästa gång tänk till en extra gång. Jag kanske har gjort ett aktivt val och det är min rätt att göra så. Eller jag kanske går igenom ett helvete och behöver inte nedvärderande blickar eller kommentarer när jag ger flaska till mitt barn.
Hon är frisk, pigg och glad och det är det enda som betyder något.

NATURLIGT ÄR ALLTID BÄTTRE?

Så här är det – jag älskar lightprodukter. Punkt.

Jag skulle kunna sluta där men tänkte försöka skriva åtminstone några rader till. Jag gillar genuint smaken av t.ex. Cola Zero, medan vanlig Cola ger mig kväljningar. Det här började inte som en nyttogrej, utan jag minns att jag ville prova Zero när den kom. Efter det blev jag dock nyfiken på just att undvika socker, inte minst då jag inte har haft det superlätt med viktnedgång. Nu ska jag inte påstå att jag någonsin har varit ohälsosamt överviktig men har kanske burit på några onödiga bekvämlighetskilon.
Efter min första graviditet tog jag tag i det på riktigt och gick ner till en vikt och fysik jag var väldigt nöjd med.
Då kom kommentarerna.

Du är för smal. – Nej, jag ligger för första gången på en hälsosam nivå.
Äter du ingenting? – Jo men inte socker eller överdrivet mycket kolhydrater.
Ja men du tappade väl bara vikten. – Tack för att du underminerar min kost och min hårda träning, verkligen.
Man får cancer/adhd/bukfetma/ökad aptit/vadfansomhelst av sötningsmedel. – Nej.

Och det är den här sista meningen som lever så djupt inrotat i människors huvuden; att sötningsmedel är djävulens påfund och alla som är dumma nog att äta eller dricka lightprodukter kommer drabbas av både den ena eller den andra sjukdomen. Att vanligt socker är mycket bättre för det är – ja just det – naturligt.
Jag ber er att verkligen läsa på om forskning kring sötningsmedel där det inte går att bevisa några sådana bieffekter och hur istället man rekommenderar att om man nu vill dricka läsk eller saft hellre bör ta lightvarianten.
Många dietister kommer dock självklart uppmana till att helt undvika läskedrycker i alla dess former, light eller inte, då suget efter det söta är vad som är boven i dramat – inte sötningsmedlet i sig. Detta sug kan på så sätt fortsätta att stimuleras då light simulerar sött, men att detta därmed gör att sötningsmedel är orsaken till ökad aptit och risken för fetma, det finns det inget som styrker. Istället är det samma gamla självdisciplin som gäller.
I de mindre studier som gjorts angående sötningsmedels påverkan på blodsocker eller tarmflora är det sackarin som har varit det ämne som eventuellt (men inte bevisligen) kan ha haft någon form av inverkan. ”Vissa hälsorisker i samband med hög konsumtion av sackarin har visats i laboratorieförsök, men inga påvisbara risker har konstaterats vid normal konsumtion.” är slutsatsen kring dessa studier. Det ska därtill tilläggas att idag är lightprodukter nästan uteslutande baserade på aspartam.
Enda gången sötningsmedlet aspartam kan vara farligt är om man har den medfödda sjukdomen fenylketonuri (PKU) – något som nyfödda screenats för sedan 1965 (varav 250 fall har upptäckts från då fram till idag).*

Så du får för all del unna dig socker i vilken utsträckning eller form du helst vill men jag skulle uppskatta om du inte rycker på näsan eller ser ner på mig för att jag väljer alternativ med sötningsmedel – eller ingenting alls. Det funkar för mig, det funkar för min hälsa och ska du sitta och spy galla får du hemskt gärna läsa på lite mer innan du gör så över mig.

Det finns allehanda vetenskapliga artiklar att ögna igenom, men för att underlätta har jag listat fram lite enkel läsning för att ge en generell överblick i ämnet. Via dessa kan du sedan hänvisas till forskningen bakom påståendena om det är av intresse.

  • http://traningslara.se/1-liter-lask-lightlask-mjolk-eller-vatten-under-6-manader/
  • http://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/tillsatser-e-nummer/sotningsmedel/aspartam/
  • https://maxadinforbranning.se/sotningsmedel-och-aspartam/
  • https://www.sahlgrenska.se/battre-vetande/lightdrycker-battre-an-sitt-rykte/
  • http://kolhydrater.se/hur-bra-ar-sotningsmedel-egentligen/
  • http://mittkok.expressen.se/artikel/myter-om-mat-som-vi-alla-har-trott-pa/?sida=2
  • http://blogg.halsa2020.se/dietistbloggen/2014/11/veckans-matmyt-man-f%C3%A5r-hj%C3%A4rnskador-av-s%C3%B6tningsmedel.html
  • http://www.svd.se/riskerna-med-sotningsmedel-ar-overdrivna
  • http://tranastyrka.se/missa-skogen-for-alla-trad-sotningsmedel-och-vikten/
  • http://ssdf.nu/om-diabetes/egenvard/mat-vid-diabetes/sotningsmedel

Känner man att man har tid över kan man även ha lite kul med konspirationsteorier där sockerbolagen är de som står bakom smutskastningen av sötningsmedel. 😉


http://www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/fenylketonuri

DET DÄR MAN INTE PRATAR OM

Såhär i efterhand är det lätt att försköna allting och även om jag minns att jag hade horribel foglossning och samlade på mig vätska tills jag såg ut som en vandrande vattenballong, så gick ändå första graviditeten bra. Visst jag hade bra dagar och dåliga dagar men på det stora hela så var det en okej graviditet; inte smärtfri men inte heller katastrofal – bara det att slippa illamående borde jag ha uppskattat mer.
Den här gången är det dock annorlunda; jag känner inte det jag som gravid ”borde” känna.
Jag känner mig inte vacker, jag känner mig inte självsäker, jag känner inte att jag svävar runt på små moln och med tindrande ögon sitter och tittar på babykläder och annat gulligt man kan tänkas behöva. Faktum är att jag inte införskaffat en enda sak till vår dotter, jag beställde vagn på barnmässan bara för att få det överstökat och för att de hade mässrabatt. Känslan är inte där dock, inte alls.
Jag känner mig instängd. Irriterad. Arg. Ledsen. Otymplig. Enorm. Grotesk. Ful. Fet. Långsam. Otrevlig. Gammal. Tung. Otacksam.
Minsta lilla får mig att koka av ilska och bara att ta sig till och från jobbet, bland alla stressade, knuffandes, självupptagna människor är ren och skär tortyr!

Med Merlin var allting nytt och spännande, allting var kul att köpa och även om jag då – likt nu – inte hade ett barnrum att inreda så gjorde det inte så mycket. Den här gången stör det mig ännu mer att vi fortfarande bor för litet, Merlin har inte ens ett rum utan har sin säng och några leksaker i ett litet förråd vi tömde.
Jag kan inte bli exalterad och njuta av graviditeten och när andra gravida lägger upp bilder där de rent ut sagt strålar av både glädje och skönhet så stänger jag bara av.
Fina barnsaker i alldeles för fint inredda barnrum alla i överexponerade bilder med ett rosa skimmer. Och irritationen växer. Avundsjukan. Ilskan.
Skammen.

Skammen över att jag känner som jag känner, skammen över att inte kunna glädja sig åt andra utan bara vältra mig i min egna otacksamhet och eviga trötthet.
För jag orkar verkligen ingenting. Jag låtsas som att solen skiner och drar på ett leende; tvingar mig själv att göra saker som jag vet att jag vanligtvis älskar, bara för att komma hem så matt att jag inte ens kan lyfta armarna för att ge min son en ordentlig kram.
Skammen över att inte orka vara en bra mamma.

De som känner mig vet att jag inte är den som gråter utan snarare kan missuppfattas som något känslokall då jag inte gråter när man nästan förväntas göra det. Nu gråter jag i tid och otid till absolut ingenting och allting men inte av någon relevant situation. Jag gömmer mig i duschen och på toaletten, vänder bort huvudet i sängen och kväver det. Ångesten som jag inte förstår, som bara kommer och förvandlar mig till någon jag inte känner igen.
Jag tar ut min frustration på de som förtjänar det minst; framförallt min älskade man.
Oförstående står han och tittar på mig när jag får ett utbrott och jag blir mer frustrerad över att jag inte kan förklara, inte kan nå fram till honom och istället känner mig som världens mest gnälliga, otacksamma hormonmonster.
Igår var första gången jag vågade sätta ord på det, vågade säga till honom hur jag faktiskt kände och han hade verkligen inte en aning. Han tyckte inte jag skulle skämmas, lättare sagt än gjort, och även om jag känner mig som världens mest horribla människa så känner jag att jag verkligen behövde säga det rakt ut.
Sätta ord på det och inte låtsas längre – inte inför honom.

Angående eventuella kommentarer avseende terapi, prata med någon eller dylikt så är jag väl insatt i den svenska vårdens psykiatri och vet av erfarenhet att jag inte behöver en utomstående att prata med. För mig handlar det om att acceptera och erkänna mina känslor och främst att våga tro på att min man orkar och kan lyssna på mig. Jag längtar efter vår dotter men jag trivs inte i min graviditet och det är okej, det betyder inte att jag inte kommer att älska henne villkorslöst. Jag är bara inte så som man som en gravid kvinna förväntas vara och jag måste kunna stänga av alla måsten och kommentarer och fokusera på mig och det som är viktigt i mitt liv.
Största oron är för tillfället hur det kommer se ut med jobbet efter mammaledigheten. Jag började ju ett nytt i augusti så är fortfarande på provanställning när jag går på mammaledighet och med hänsyn till mitt förvirrade sinne och redan missade dagar på arbete pga. vab, sjukdom, utmattning och sjukdomsfall i familjen så har jag inte så höga förhoppningar om en fortsatta anställning. Jag vet att det är dumt att jaga upp sig över det redan nu och jag ska försöka att fokusera lite mindre långsiktigt. Om man bara kunde få sin hjärna att lyda.

shame-ss-1920-800x533

DU KAN GOTT STÅ!

Både vid förra graviditeten och så med denna så har jag, när jag åkt buss, tunnelbana eller tåg, blivit erbjuden att sitta sammanlagt tre gånger. Så fort magen börjar bli synlig blir jag osynlig och folk anstränger sig till det yttersta till att inte få ögonkontakt med mig. De gräver ner sig i sin tidning, bok eller mobil och blir nästan kallsvettiga när jag kliver på, rädda att jag ska be om att få sitta.
Jag har nu börjat med att ställa mig först i kön till bussen i hopp om att då få en sittplats. Gällande tåg och tunnelbana är det en ren chansning; har jag tur finns det plats annars får jag gott stå. Det är inte att jag inte kan stå – det kan jag – men det är tröttsamt när man är gravid och dessutom är min balans helt åt skogen vilket gör att vid inbromsningar och dylikt är det lätt hänt att jag snubblar till och då är jag inte så smidig att jag lätt kan ta emot mig själv. För att inte tala om alla ryggsäckar, väskor och armbågar som folk flänger med.

Det är alltså inte utav lathet utan av säkerhet för mitt ofödda barn som jag behöver sitta och som det faktiskt finns utvalda platser för just gravida, äldre och skadade.

Så denna morgon var det, som alla andra dagar, fullt på pendeltåget och jag gick då fram och frågade snällt två personer som satt på dessa utvalda gravid-/pensionärsplatser om jag kunde få sitta ner. Platser som egentligen är helt absurt att det ens ska behöva märkas ut, men så är tonen i samhället idag. Kvinnan längst ut reste på sig men hon muttrade, mumlade och svor hela tiden och knuffade sedan undan andra människor för att hon absolut inte ville vara i närheten av mig.
Jag förstår, jag vill inte heller stå upp och trängas med folk men de utvalda platserna finns av en anledning (och hon hade nog aldrig i livet rest sig upp om inte dessa klistermärken satt där) och jag försöker inte vara elak. Men jag kände mig just så. Elak och jobbig som snodde någon annans plats.

Ja jag har valt att bli gravid men jag förstår inte varför det betyder att folk måste reagera med irritation och ilska; är det så illa att bara vara lite snäll mot en medmänniska? Undrar om hon hade muttrat lika ilsket till ett barn med kryckor eller en pensionär.
Det är otroligt jobbigt att mer eller mindre få ångest varje dag till och från jobbet bara för att man inte vet hur folk kommer reagera.

 

Dagens skratt

Jag vet inte någon som inte blivit drabbad av PostNords inkompetens så den här artikeln var verkligen inte annat än skrattretande: PostNords VD ryter ifrån

Har själv upprepade gånger haft problem med räkningar som aldrig kommer fram (har lyckligtvis det mesta elektroniskt numera), avier som heller aldrig kommer fram så att paket skickas tillbaka och varor som ”försvinner” så fort de landar hos PostNord. Nej sämre företag får man leta efter och deras VD behöver ett verklighetspiller eller två och istället bemöta kritiken; inte låtsas som att det regnar.
Stor tumme ner till PostNord, det blir en snigel på ögat på den.

maxresdefault

Matfixering

Läser man andra bloggar och tittar på Instagramkonton så är jag uppenbarligen en dålig människa och mamma. Jag lägger nämligen inte för stor vikt på att köpa bara ekologiskt, att laga laktosfritt, glutenfritt, sockerfritt, utan tillsatser, göra allt själv från grunden och aldrig köpa färdiglagade produkter i någon form.
Självklart är det bra att tänka miljövänligt och nyttigt men jag kan samtidigt känna att vi numera har en tendens att dra allt till sin yttersta spets. Dessutom vänder trenderna hela tiden så att något som är helt rätt att äta ena veckan, är totalt fel i nästa.
Jag älskar att baka men vill inte längre bjuda någon då var och varannan har en självdiagnostiserad intolerans mot något, eller rynkar på näsan när det innehåller socker. Visst jag har också gjort dessa raw-recept utan tillsatser och socker, chokladbollarna är ljuvliga, men jag gillar fortafarande en redig vetebulle också.

Missförstå mig inte, jag tycker det är fantastiskt att vi har utvecklat så många alternativ och att de för de, som faktiskt mår dåligt av t.ex. gluten, har betydligt lättare att få tillgång till glutenfria produkter idag. Däremot blir jag lite mätt på dessa pekpinnar till höger och vänster om vad som är ”rätt eller fel” att äta. Jag ser det såhär; ät vad du vill och strunta i vad andra gör. Vår tid på denna planet är begränsad och om jag nu inte ids ägna tid till att varje dag göra en fantastisk hälsosam måltid, utan ibland slänger in en fryst lasagane i micron – så låt mig. Jag är inte djävulen själv, jag är bara just då en väldigt trött och lite lat mamma.

Bara en vanlig start i ett vanligt liv, inget mer inget mindre

Merlin har sovit dåligt i några dagar då han har haft feber, vilket naturligtvis betyder att så har även jag och när alarmet ringer på morgonen ligger jag redan beredd med fingret för att trycka på snooze. 10 minuter till för att försöka tvinga fram lite sömn även om jag redan vet med mig att det inte kommer att funka.

Jag kliver ner på golvet och sparkar tårna i en av leksakerna som ligger där. Är alldeles för trött för att ens reagera riktigt och hasar mig in i badrummet. Katten springer efter, jamar och buffar på mig. Egentligen är han inte hungrig, han vill bara ha uppmärksamhet och ger sig inte förrän jag gett honom det. Sen sätter han sig på golvet och stirrar på mig när jag tänder lamporna.

När badrummet lyser upp tittar jag på mitt stripiga hår i spegeln och bestämmer att det nog får sitta i en knut den här dagen också; något annat går inte längre. Min hy har en av sina sämre dagar och ingen mängd concealer kommer kunna täcka de där ringarna under ögonen. Vilken tur att jag då har nya glasögon som lyfter fram mina ögon ännu mer.

Vid duschen ligger den lilla plastpool min mamma köpte till Merlin, då vi inte har något badkar, och tänker på igår då jag lånade den till mig själv. Det är tur att man är liten i sådana situationer och faktiskt kan nyttja den där lilla poolen rätt bra ändå.

När jag då låg där igår så tänkte jag på hur oglamoröst och ointressant min vardag måste te sig för många. Inga lyxiga fester, inga exotiska resmål, inget trendigt hem, inte ett välbetalt jobb – inte ens ett badkar har jag.
Jag skrattade till där jag låg och guppade bland gummiankorna, de är ju ett måste när man badar, och tänker att nej det här kanske inte var hur jag trodde att mitt liv skulle se ut. Jag drömde också om ett stort hus, att aldrig behöva oroa sig för pengar och att resa världen runt.
Men här sitter jag på golvet med benen utanför och bara njuter. Det är ändå mitt liv, ingen annans, och den här lilla poolen är ändå ganska skön att ligga i.

En sista titt i spegeln innan jag ger mig ut denna kalla morgon för att åka till jobbet. Nej, det får vara, jag får se ut så trött som jag faktiskt är; jag ska som tur var mestadels sitta framför en datorskärm ändå.
Min man sover fortfarande, han är hemma och vabbar med Merlin som ligger i sin säng och faktiskt sover. Jag tänker snabbt att jag kanske hinner köpa en latte som jag kan njuta av på väg in till jobbet; det är ju ändå kyligt ute och jag förtjänar väl att lyxa till det lite. Bara för att.

På med P3-dokumentär i lurarna när jag sitter på tunnelbanan för att passera tiden. När jag kliver av vill jag inte stänga av utan fortsätter att lyssna hela vägen fram till jobbet. Folk passerar och de flesta ser lika sammanbitna ut; det är visst inte många som är morgonpigga i den här staden. Eller så vill de bara stänga av världen lite innan de kastas in i sina olika arbetsroller.
Det står matstånd över hela Sergels torg; jag fick tips om en av dem och sneglar på min matlåda i påsen. Nej det får bli den, nu har jag ju tagit med mig lunch så då är det bäst att äta den. Billigare också.

Vakten håller upp dörren till jobbet, solen, som skiner idag, försvinner där ute och jag går upp till mitt kontor. Ser på bilden på Merlin som står på mitt skrivbord och blir varm i hjärtat. Hoppas att han mår bättre idag, då ska han få köttbullar som han älskar så mycket; igår ville han inte äta nästan någonting.

Jag kollar på klockan och räknar ner. Jag trivs på det här uppdraget men längtar samtidigt hem till mina tre killar hemma; sonen, mannen och katten. De där som stökar till hemmet, för en massa oväsen och bara är bäst i världen helt enkelt.
Mitt liv i den lilla 2:an i södra Stockholm.
Jag älskar det.

 

 

High Needs Baby (toddler)

Sedan Merlin föddes har han, som barn ju brukar, tagit upp all tid i min och makens tid. Ju mer tid som har gått har jag dock känt att jag är en dålig mamma, att jag bara gnäller och att jag inte förtjänar att ha barn då jag tycker att han kan vara så otroligt krävande. När jag pratat med andra mammor har de försökt förstå när jag har försökt förklara att jag tycker han verkar, ja, krävande.

Idag är Merlin 1½ år och inte sedan han föddes har han sovit bra. I början antog vi att det var magen, sedan att det bara handlade om att få bättre sovrutiner men ju mer tid som har gått har jag känt att jag skäms när jag säger att han fortfarande kan vakna flera gånger varje natt. Jag gör ju uppenbarligen något fel!

Han har svårt att sitta och leka själv utan vill att man är med hela tiden. Vad jag vet är han inte så på förskolan, bara hemma. Han blir arg för allting. Hela. Tiden. Och när jag säger arg menar jag hysterisk; han kastar huvudet i marken och skriker tills han tappar andan.
Det har kommit till en punkt där man nästan tar det personligt; han bara gnäller och bråkar när han är med mig men med andra kan han sköta sig. Det har gått så långt att jag inte vill åka någonstans med honom, knappt gå ut och leka i parken för att han ständigt får sina utbrott och medan de andra barnen leker snällt bränner föräldrarnas blickar i min nacke.

Jag skäms.
Jag skäms för att jag skäms för mitt barns beteende och jag skäms för att jag känner mig totalt misslyckad som mamma!

Då fick jag höra talas om HNB (High Need Baby).
Jag är inte en som sätter en stämpel på något eller någon hej vilt, däremot kände jag att för första gången kände jag igen mig!
Detta inlägg; Ett öppet brev till dig med en High Needs Baby fick mig att nästan börja gråta – det här är ju jag.
Mitt liv.
Min lilla kille.

Det hjälper inte oss i vardagens kaos men det hjälpte mig att försöka förstå att kanske är det så att det inte är jag som är en så jäkla dålig förälder och att vad andra tycker, ja det kan de tycka. Mitt barn är krävande, otroligt krävande, och vi är utmattade – men det är inte världens undergång, även om det kan kännas så. För första gången sedan min älskade son kom till världen känner jag att vi är inte ensamma.

Jag undrar därför om det är fler av er därute som har varit med/är med om samma upplevelser; det vore så befriande att få prata med andra föräldrar som lyssnar, förstår och som inte tycker att man bara är en gnällig morsa.

Vissa av oss behöver inte VR för att veta hur det känns.

En skoldag. I virtual reality.

Det läskiga är att mobbing pågår dagligen, det finns överallt och inte bara i skolor men även på arbetsplatser. Det kan ge men för livet och, i värsta fall, slutar det med att både barn och vuxna hellre tar livet av sig än att utstå ännu en dag av den ångest, skam, sorg, ilska, hat, hopplöshet och allt det man känner när man är mobbad. Utfryst.

Ensam.

Hur skulle du känna om det här var din vardag?

Andningslarm?

När en av mina yngre bröder föddes i mitten på 90-talet hade han ett andningslarm då han hade problem med andningen. Den var kopplad via en diod på hans mage man tejpade fast och ljudet av larmet när han slutade andas, vilket hände minst en gång varje natt, har etsat sig fast i mitt minne.

När jag sedan fick barn införskaffades ett andningslarm, den typen man lägger under madrassen, på en gång. Jag fick sagt att har man ett barn utan ”problem” behöver man inte ett larm. Men jag vägrade lyssna.

För hur vet man?

Hur vet man om ens barn helt plötsligt sluta andas en dag om det aldrig funnits några tecken på det eller andra bekymmer tidigare?

Det vet man inte.

Jag säger inte att det är 100% säkert för att förebygga plötsligt spädbarnsdöd men jag skulle aldrig kunna tänka mig att inte ha haft ett andningslarm. Det har inte plockats bort förrän nyligen och Merlin är snart 18 månader.

Hur ser ni på andningslarm?

Vad är väl ett namn

Vi döpte vår son till Merlin då vi ville ha ett namn som funkar på bosniska och svenska. Problemet är att vi uttalar det så att alla tror att vi säger Melvin och när de läser namnet uttalar de det istället på det engelska sättet; Mööööörlin. Jag satt helt ärligt ett tag och funderade på om vi också skulle börja uttala det då eftersom vi valde namnet Merlin med omtanke och Merlin är inte Melvin. Kanske en löjlig sak att störa sig på men det är lite samma när folk kallar mig Faaaa-tima eller Fatma när jag heter Fatima.
Minns att jag ett tag seriöst funderade på att byta mitt namn då jag under hela mitt liv stött på fördomar pga mitt namn och inte en enda jag träffar för första gången kan förstå varför en svensk tjej heter så. När jag träffade min fästman var det de som trodde att jag bytte namn för att han är muslim. Då brukar jag bara skratta och säga att det är en lyckosam slump att jag träffade en man från Bosnien där mitt namn är vanligt. Lite problematisk blev det dock i början när alla trodde att jag också var bosnier och började prata bosniska med mig, tills de såg mig stå som ett stort frågetecken.
Numera älskar jag dock mitt namn och bryr mig inte längre om när folk frågar varför jag heter det utan tycker det är kul att berätta om mig och mina syskon som ingen fått ett ”typiskt svenskt” namn. Jag tror ändå att det kommer bli mindre och mindre vanligt med sådana frågor då vi dels är mer internationella idag och inspireras av både film och musik när man döper sina barn.
Jag kan däremot känna att jag vill lära mig bosniska, inte minst då jag vill att Merlin ska kunna det och då kan det vara en fördel att jag kan språket. Sen är det ju det här med om vi gifter oss kommer mitt namn bli helt bosniskt så då vore det kul att faktiskt kunna språket också. 😉

Vi som inte alltid längtat efter barn

De som känner mig vet – jag skulle inte ha barn. Punkt.
Jag har aldrig haft den där villa/volvo/barn-bilden som de flesta (jag känner) har.
När jag var 18 träffade jag en kille och flyttade till hans hemstad. Vi hade det bra, till en början, men det var inte bra de sista åren av de nästan 12 år vi var tillsammans. Han var väldigt svartsjuk av sig och ju äldre jag blev, desto starkare blev jag och kunde till slut se att det verkligen inte skulle hålla mellan oss. Det kunde det inte.
I samma veva träffade jag min nuvarande fästman. Jag bodde fortfarande med min dåvarande, men det hade varit mentalt slut länge och vi hade bott isär ett tag strax innan. Jag hade inte egentligen några planer på att bli tillsammans med min fästman, men han rörde upp känslor i mig jag inte känt på länge och det var incitament nog för mig att en gång för alla sätta ett permanent stopp på mitt gamla förhållande.

I det förhållandet var en sak vi iallafall hade gemensamt att ingen av oss hade planer på att skaffa barn. När jag träffade min fästman var han ganska rak med att han en dag ville ha barn. Inte nödväntigtvis med mig (vi var inte så seriösa då) men han lade iallafall fram de korten på bordet – vilket jag tyckte var helt rätt.
Vi fortsatte att träffa varandra och beslöt oss för att åtminstone bara träffa varandra, men vi var inte officiellt tillsammans än.
Ju mer jag var med honom, desto mer insåg jag att, visst, jag hade aldrig haft tanken på att ett liv utan barn är otänkbart, men jag insåg att i mitt förra förhållande så kanske det i slutändan inte handlade så mycket om att jag inte ville ha barn. Det handlade mer om att jag inte ville ha barn med mitt ex.

I ett år dejtade jag min fästman innan vi fastställde att vi faktiskt var ett par och tills dess hade jag insett att den här mannen, den här underbara människan, han ville jag ha barn med. Det var lika överraskande för mig som för mina vänner och familj men när jag väl berättade att jag var gravid var det ingen som var förvånad.
De hade sett skillnaden på mig; hur lycklig jag var, hur mycket han fick mig att inse hur kärlek ska se ut att när vi väl skulle ha barn var det lika självklart som att jorden mest består av vatten.

Men tillbaka till rubriken då.
Jag har inte alltid längtat efter barn så jag kan inte relatera till de vars liv cirkulerar kring detta. Jag hade dock inte lätt att bli med barn, det tog ungefär 6-7 månader från det att vi började försöka seriöst och jag hade ett tidigt missfall så att bli gravid var aldrig något jag tog för givet.

Jag älskar inte min son mindre bara för att han inte alltid funnits med i mina framtidsvisioner.
Han är det vackraste jag har sett i hela mitt liv och även när han driver mig till vanvett så finns det ingenting som kan mäta sig med den kärlek jag känner för honom. Även oro, ångest, löjlig lycka och en hel del andra känslor.
Han kanske inte var ”det enda jag ville ha i mitt liv” men han är det bästa som jag har gjort. Han och hans pappa är det bästa jag vet och det hade jag ingen aning om innan de fanns i mitt liv.
Är det inte roligt hur livet kan bli ibland?

IMG_20150804_212109