High Needs Baby (toddler)

Sedan Merlin föddes har han, som barn ju brukar, tagit upp all tid i min och makens tid. Ju mer tid som har gått har jag dock känt att jag är en dålig mamma, att jag bara gnäller och att jag inte förtjänar att ha barn då jag tycker att han kan vara så otroligt krävande. När jag pratat med andra mammor har de försökt förstå när jag har försökt förklara att jag tycker han verkar, ja, krävande.

Idag är Merlin 1½ år och inte sedan han föddes har han sovit bra. I början antog vi att det var magen, sedan att det bara handlade om att få bättre sovrutiner men ju mer tid som har gått har jag känt att jag skäms när jag säger att han fortfarande kan vakna flera gånger varje natt. Jag gör ju uppenbarligen något fel!

Han har svårt att sitta och leka själv utan vill att man är med hela tiden. Vad jag vet är han inte så på förskolan, bara hemma. Han blir arg för allting. Hela. Tiden. Och när jag säger arg menar jag hysterisk; han kastar huvudet i marken och skriker tills han tappar andan.
Det har kommit till en punkt där man nästan tar det personligt; han bara gnäller och bråkar när han är med mig men med andra kan han sköta sig. Det har gått så långt att jag inte vill åka någonstans med honom, knappt gå ut och leka i parken för att han ständigt får sina utbrott och medan de andra barnen leker snällt bränner föräldrarnas blickar i min nacke.

Jag skäms.
Jag skäms för att jag skäms för mitt barns beteende och jag skäms för att jag känner mig totalt misslyckad som mamma!

Då fick jag höra talas om HNB (High Need Baby).
Jag är inte en som sätter en stämpel på något eller någon hej vilt, däremot kände jag att för första gången kände jag igen mig!
Detta inlägg; Ett öppet brev till dig med en High Needs Baby fick mig att nästan börja gråta – det här är ju jag.
Mitt liv.
Min lilla kille.

Det hjälper inte oss i vardagens kaos men det hjälpte mig att försöka förstå att kanske är det så att det inte är jag som är en så jäkla dålig förälder och att vad andra tycker, ja det kan de tycka. Mitt barn är krävande, otroligt krävande, och vi är utmattade – men det är inte världens undergång, även om det kan kännas så. För första gången sedan min älskade son kom till världen känner jag att vi är inte ensamma.

Jag undrar därför om det är fler av er därute som har varit med/är med om samma upplevelser; det vore så befriande att få prata med andra föräldrar som lyssnar, förstår och som inte tycker att man bara är en gnällig morsa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *