Kroppen – 4 veckor senare

Om du blir lätt äcklad eller inte vill ha för mycket information så rekommenderar jag att du inte läser detta inlägg; jag tänkte nämligen skriva ner lite av det som skett med min kropp efter graviditeten. Kom ihåg dock att det är olika från person till person, det här är bara det som hänt mig.

Först ut, jag är 31 och var inte i världens bästa form innan graviditeten så jag förväntade mig inga mirakel efter förlossningen. Därmed sagt, det som jag märkt rent utseendemässigt är en hel del. Jag hade lite celluliter och bristningar på låren/baken innan jag blev gravid men i och med denna så samlade jag på mig väldigt mycket vätska. Det har främst yttrat sig i en drös nya bristningar som pryder dessa delar av min kropp. Dessutom har jag, i och med amningen och större bröst, för första gången fått bristningar på brösten. Kan erkänna att de stör mig betydligt mer än de på nedre delen av kroppen, kanske för att det är något nytt.
Jag fick dock inga ränder på magen vilket, med tanke på hur stor den blev, nästan fascinerande. Däremot så har magmusklerna delat på sig helt och jag har nu, fyra veckor efter förlossningen, en mage som mer påminner om en påse; slapp och sladdrig. Förvisso kommer jag komma igång med träningen igen så småningom, men det är något som är här och nu och det är en omställning från fast, fin gravidkula till denna hängbuk.
Har dock inte tappat hår eller fått någon skillnad i hyn, vare sig under eller efter graviditet.

Nu till det som är mer relaterat till läkeprocessen efter förlossningen.
Jag var medveten om att man får eftervärkar vilket är när livmodern drar ihop sig men jag var inte beredd på att dessa kunde göra riktigt jäkla ont. Som tur är så pågår de inte så länge.
Väldigt många spricker vid vaginal förlossning och jag är inget undantag men det berodde mer på att han blev född med hjälp av en sugklocka, alltså snabbt och oförsiktigt, så jag hade förmodligen inte spruckit alls annars. Nu blev det dock så och jag syddes på tre ställen, alla på utsidan (en del spricker inuti också), varav jag har kvar stygn på två av dessa. Det jobbiga med dessa är att det fortfarande svider som satan (!) om jag råkar komma åt dem. Det är dock inte det värsta som pågår ”där nere”.
Det som jag tycker är betydligt jobbigare är avslaget, alltså resterna av såret inne i livmodern. Det är som att ha konstant mens, vilket i sig är jobbigt men det som gör det värre är att man känner sig så otroligt ofräsch. Man får inte använda tamponger (och vill inte det heller ändå) och jag har inte använt bindor på 15 år så det är otroligt obekvämt. Jag har fortfarande avslag i skrivande stund och vad värre är, denna konstanta behov av användning av bindor har lett till en svampinfektion – som om man inte kände sig ofräsch ändå.
Sen är det denna smärta i underlivet, det känns stundtals som om hela insidan ska ramla ut och ja det är så smärtsamt som det låter. I början försökte jag kyla ner med isbindor och äta smärtstillande, men det hjälpte bara temporärt. Det är lite bättre nu men det är fortfarande smärtsamt att gå på toaletten och jag kommer på mig själv att sitta och knipa nästan hela tiden för att känslan av ”det kommer vända sig ut och in” är konstant.

Så här sitter jag, snart en månad efter att ha fått min underbara son och ja man är verkligen upp över öronen förälskad i detta lilla knyte, men det tåls att veta att man har en jobbig väg att vandra samtidigt.
Tänkte även, i ett annat inlägg, skriva om den emotionella biten och hur jag känt mig de första veckorna som mamma.

border1R (1)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *