DU KAN GOTT STÅ!

Både vid förra graviditeten och så med denna så har jag, när jag åkt buss, tunnelbana eller tåg, blivit erbjuden att sitta sammanlagt tre gånger. Så fort magen börjar bli synlig blir jag osynlig och folk anstränger sig till det yttersta till att inte få ögonkontakt med mig. De gräver ner sig i sin tidning, bok eller mobil och blir nästan kallsvettiga när jag kliver på, rädda att jag ska be om att få sitta.
Jag har nu börjat med att ställa mig först i kön till bussen i hopp om att då få en sittplats. Gällande tåg och tunnelbana är det en ren chansning; har jag tur finns det plats annars får jag gott stå. Det är inte att jag inte kan stå – det kan jag – men det är tröttsamt när man är gravid och dessutom är min balans helt åt skogen vilket gör att vid inbromsningar och dylikt är det lätt hänt att jag snubblar till och då är jag inte så smidig att jag lätt kan ta emot mig själv. För att inte tala om alla ryggsäckar, väskor och armbågar som folk flänger med.

Det är alltså inte utav lathet utan av säkerhet för mitt ofödda barn som jag behöver sitta och som det faktiskt finns utvalda platser för just gravida, äldre och skadade.

Så denna morgon var det, som alla andra dagar, fullt på pendeltåget och jag gick då fram och frågade snällt två personer som satt på dessa utvalda gravid-/pensionärsplatser om jag kunde få sitta ner. Platser som egentligen är helt absurt att det ens ska behöva märkas ut, men så är tonen i samhället idag. Kvinnan längst ut reste på sig men hon muttrade, mumlade och svor hela tiden och knuffade sedan undan andra människor för att hon absolut inte ville vara i närheten av mig.
Jag förstår, jag vill inte heller stå upp och trängas med folk men de utvalda platserna finns av en anledning (och hon hade nog aldrig i livet rest sig upp om inte dessa klistermärken satt där) och jag försöker inte vara elak. Men jag kände mig just så. Elak och jobbig som snodde någon annans plats.

Ja jag har valt att bli gravid men jag förstår inte varför det betyder att folk måste reagera med irritation och ilska; är det så illa att bara vara lite snäll mot en medmänniska? Undrar om hon hade muttrat lika ilsket till ett barn med kryckor eller en pensionär.
Det är otroligt jobbigt att mer eller mindre få ångest varje dag till och från jobbet bara för att man inte vet hur folk kommer reagera.