TVÅÅRSTROTSEN VISAR SITT ANSIKTE IGEN

Merlin får då och då problem med att han blir röd och öm om baken. Detta oftast i samband med att han är dålig i magen. Det som brukar hjälpa är zinksalva och att få gå naken så idag är han hemma från förskolan. Vi har försökt börja potträna men han har inget intresse av det så vi tänkte skjuta på det till när det blir varmare ute.

Vi hann med tre bajsblöjor, där två slutade med att han fick duscha då han vägrade låta mig tvätta av honom i handfatet. Till slut fick det bli utan blöja och i och med att han inte ännu går på pottan så får man räkna med lite olyckor. Samtidigt så har jag en klängig bebis som absolut inte vill vara någon annanstans än i min famn. Även när hon sover och som vaknar sekunden jag försöker lägga ner henne.

När jag så står där med en bebis på armen och torkar upp, vad jag tror är, den tredje pölen av kiss ser jag mig själv i spegeln. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vem är det som stirrar tillbaka på mig med sin gråa hy, nerspydda tröja och urholkade ögon? Den där gravidmagen som inte vill försvinna hjälper inte, ej heller de extrakilon som än klänger sig kvar. Det kommer en lukt någonstans ifrån och jag vet inte längre om det är jag eller något i lägenheten.

Merlin börjar bli trött men vill inte sova och då vet jag att det är sekunder innan det slår över. Jag tar fram en blöja och det är allt som krävs; han går bärsärk. Vardagsrummet rivs upp och ner, han sliter i min tröja, river mig på armarna. Kastar sig baklänges med flit upprepade gånger och bankar huvudet i golvet. Samtidigt så skriker han hysteriskt och jag väntar på att grannen ska ringa polisen. Vad kan de tro pågår egentligen? Jag tvingas lägga Lily i sin säng så hon börjar gråta högljutt. Merlin bestämmer sig för att smälla i dörren till sitt rum för att sedan kasta runt alla leksaker i rummet.

Det känns som en evighet men kanske pågår i en kvart. Jag sätter mig med honom på golvet och vaggar, fram och tillbaka. När han börjar bli kontaktbar igen börjar han lugna ner sig och kramar mig. Han hämtar sin napp och filt, lägger sig i sin säng och skrattar när jag lägger mig bredvid. Det är som Dr. Jekyll & Mr. Hyde då han är som två helt olika personer. Någon minut senare har han somnat.
Lily gnyr fortfarande och jag tar upp henne och pussar henne på pannan. Hon suckar till och somnar hon också.

Jag har hört talas om tvåårstrotsen (Terrible Twos på engelska) men inget hade kunnat förbereda mig. Det är inte alla dagar han får utbrott men de dagar han gör det är brutala. En dag när jag hämtade honom på förskolan satt tre andra föräldrar med sina tvååringar och försökte klä på dem. Alla barnen skrek och kämpade emot och jag kunde inte låta bli att skratta lite åt ”eländet” som ingen verkar undkomma i den åldern.

Jag smyger ut i köket och tittar på kaffekannan. Tom igen. När drack jag upp allt? Är jag smart borde jag lägga mig och sova men jag kan inte. Hemmet är ett katastrofområde och jag är en sån som mår dåligt när det är stökigt hemma. Sätter mig matt framför datorn och luften går ur mig. Kollar på klockan. Än kommer inte maken hem på ett tag. Min ena axel värker konstant av allt bärande på bebis och ingen klick av Voltaren hjälper längre. Det är dessa stunder som man glömmer, när man har en riktigt bra dag. Man förtränger och förminskar. Jag antar att det är någon form av självterapi av hjärnan så att man ska orka med nästa gång.

Jag skummar igenom sociala flöden och möts av liv som är motsatsen till mitt och deras designerskor eller resor till varmare ställen känns just nu väldigt avlägset. Jag sitter i samma kläder som förra veckan och är ständigt stressad över framtiden i och med min avsaknad av ett jobb att komma tillbaka till. Imorgon ska jag göra två roliga saker och jag försöker tänka på det just nu och att inget varar för evigt.
Även om det ibland kan kännas så.

andra sidan av tvåårstrotsen

Strax efter att utbrottet lagt sig.