DET DÄR MAN INTE PRATAR OM

Såhär i efterhand är det lätt att försköna allting och även om jag minns att jag hade horribel foglossning och samlade på mig vätska tills jag såg ut som en vandrande vattenballong, så gick ändå första graviditeten bra. Visst jag hade bra dagar och dåliga dagar men på det stora hela så var det en okej graviditet; inte smärtfri men inte heller katastrofal – bara det att slippa illamående borde jag ha uppskattat mer.
Den här gången är det dock annorlunda; jag känner inte det jag som gravid ”borde” känna.
Jag känner mig inte vacker, jag känner mig inte självsäker, jag känner inte att jag svävar runt på små moln och med tindrande ögon sitter och tittar på babykläder och annat gulligt man kan tänkas behöva. Faktum är att jag inte införskaffat en enda sak till vår dotter, jag beställde vagn på barnmässan bara för att få det överstökat och för att de hade mässrabatt. Känslan är inte där dock, inte alls.
Jag känner mig instängd. Irriterad. Arg. Ledsen. Otymplig. Enorm. Grotesk. Ful. Fet. Långsam. Otrevlig. Gammal. Tung. Otacksam.
Minsta lilla får mig att koka av ilska och bara att ta sig till och från jobbet, bland alla stressade, knuffandes, självupptagna människor är ren och skär tortyr!

Med Merlin var allting nytt och spännande, allting var kul att köpa och även om jag då – likt nu – inte hade ett barnrum att inreda så gjorde det inte så mycket. Den här gången stör det mig ännu mer att vi fortfarande bor för litet, Merlin har inte ens ett rum utan har sin säng och några leksaker i ett litet förråd vi tömde.
Jag kan inte bli exalterad och njuta av graviditeten och när andra gravida lägger upp bilder där de rent ut sagt strålar av både glädje och skönhet så stänger jag bara av.
Fina barnsaker i alldeles för fint inredda barnrum alla i överexponerade bilder med ett rosa skimmer. Och irritationen växer. Avundsjukan. Ilskan.
Skammen.

Skammen över att jag känner som jag känner, skammen över att inte kunna glädja sig åt andra utan bara vältra mig i min egna otacksamhet och eviga trötthet.
För jag orkar verkligen ingenting. Jag låtsas som att solen skiner och drar på ett leende; tvingar mig själv att göra saker som jag vet att jag vanligtvis älskar, bara för att komma hem så matt att jag inte ens kan lyfta armarna för att ge min son en ordentlig kram.
Skammen över att inte orka vara en bra mamma.

De som känner mig vet att jag inte är den som gråter utan snarare kan missuppfattas som något känslokall då jag inte gråter när man nästan förväntas göra det. Nu gråter jag i tid och otid till absolut ingenting och allting men inte av någon relevant situation. Jag gömmer mig i duschen och på toaletten, vänder bort huvudet i sängen och kväver det. Ångesten som jag inte förstår, som bara kommer och förvandlar mig till någon jag inte känner igen.
Jag tar ut min frustration på de som förtjänar det minst; framförallt min älskade man.
Oförstående står han och tittar på mig när jag får ett utbrott och jag blir mer frustrerad över att jag inte kan förklara, inte kan nå fram till honom och istället känner mig som världens mest gnälliga, otacksamma hormonmonster.
Igår var första gången jag vågade sätta ord på det, vågade säga till honom hur jag faktiskt kände och han hade verkligen inte en aning. Han tyckte inte jag skulle skämmas, lättare sagt än gjort, och även om jag känner mig som världens mest horribla människa så känner jag att jag verkligen behövde säga det rakt ut.
Sätta ord på det och inte låtsas längre – inte inför honom.

Angående eventuella kommentarer avseende terapi, prata med någon eller dylikt så är jag väl insatt i den svenska vårdens psykiatri och vet av erfarenhet att jag inte behöver en utomstående att prata med. För mig handlar det om att acceptera och erkänna mina känslor och främst att våga tro på att min man orkar och kan lyssna på mig. Jag längtar efter vår dotter men jag trivs inte i min graviditet och det är okej, det betyder inte att jag inte kommer att älska henne villkorslöst. Jag är bara inte så som man som en gravid kvinna förväntas vara och jag måste kunna stänga av alla måsten och kommentarer och fokusera på mig och det som är viktigt i mitt liv.
Största oron är för tillfället hur det kommer se ut med jobbet efter mammaledigheten. Jag började ju ett nytt i augusti så är fortfarande på provanställning när jag går på mammaledighet och med hänsyn till mitt förvirrade sinne och redan missade dagar på arbete pga. vab, sjukdom, utmattning och sjukdomsfall i familjen så har jag inte så höga förhoppningar om en fortsatta anställning. Jag vet att det är dumt att jaga upp sig över det redan nu och jag ska försöka att fokusera lite mindre långsiktigt. Om man bara kunde få sin hjärna att lyda.

shame-ss-1920-800x533

EN AV GRAVIDITETENS BAKSIDOR

Det händer inte alla och det händer inte hela tiden men härom veckan hände det där som man bävar ska hända.

Jag kissade på mig.

Inte så att det kom lite droppar, nej nej, det var som om hela syndafloden forsade fram efter att jag råkade hosta. Det enda positiva i det hela är att jag var hemma och inte på jobbet eller ute på stan. Jag kan ju dock säga att jag är lite nojig när jag nyser eller hostar numera och det faktum att det är tre månader (idag!) kvar till BF och det bara kommer bli mer tryck på blåsan gör att jag önskade att jag kunde få tiden att gå snabbare.

636015177732619769-180786500_36402f08efa027a9b37d701de9ade89d

DU KAN GOTT STÅ!

Både vid förra graviditeten och så med denna så har jag, när jag åkt buss, tunnelbana eller tåg, blivit erbjuden att sitta sammanlagt tre gånger. Så fort magen börjar bli synlig blir jag osynlig och folk anstränger sig till det yttersta till att inte få ögonkontakt med mig. De gräver ner sig i sin tidning, bok eller mobil och blir nästan kallsvettiga när jag kliver på, rädda att jag ska be om att få sitta.
Jag har nu börjat med att ställa mig först i kön till bussen i hopp om att då få en sittplats. Gällande tåg och tunnelbana är det en ren chansning; har jag tur finns det plats annars får jag gott stå. Det är inte att jag inte kan stå – det kan jag – men det är tröttsamt när man är gravid och dessutom är min balans helt åt skogen vilket gör att vid inbromsningar och dylikt är det lätt hänt att jag snubblar till och då är jag inte så smidig att jag lätt kan ta emot mig själv. För att inte tala om alla ryggsäckar, väskor och armbågar som folk flänger med.

Det är alltså inte utav lathet utan av säkerhet för mitt ofödda barn som jag behöver sitta och som det faktiskt finns utvalda platser för just gravida, äldre och skadade.

Så denna morgon var det, som alla andra dagar, fullt på pendeltåget och jag gick då fram och frågade snällt två personer som satt på dessa utvalda gravid-/pensionärsplatser om jag kunde få sitta ner. Platser som egentligen är helt absurt att det ens ska behöva märkas ut, men så är tonen i samhället idag. Kvinnan längst ut reste på sig men hon muttrade, mumlade och svor hela tiden och knuffade sedan undan andra människor för att hon absolut inte ville vara i närheten av mig.
Jag förstår, jag vill inte heller stå upp och trängas med folk men de utvalda platserna finns av en anledning (och hon hade nog aldrig i livet rest sig upp om inte dessa klistermärken satt där) och jag försöker inte vara elak. Men jag kände mig just så. Elak och jobbig som snodde någon annans plats.

Ja jag har valt att bli gravid men jag förstår inte varför det betyder att folk måste reagera med irritation och ilska; är det så illa att bara vara lite snäll mot en medmänniska? Undrar om hon hade muttrat lika ilsket till ett barn med kryckor eller en pensionär.
Det är otroligt jobbigt att mer eller mindre få ångest varje dag till och från jobbet bara för att man inte vet hur folk kommer reagera.