Vi som inte alltid längtat efter barn

De som känner mig vet – jag skulle inte ha barn. Punkt.
Jag har aldrig haft den där villa/volvo/barn-bilden som de flesta (jag känner) har.
När jag var 18 träffade jag en kille och flyttade till hans hemstad. Vi hade det bra, till en början, men det var inte bra de sista åren av de nästan 12 år vi var tillsammans. Han var väldigt svartsjuk av sig och ju äldre jag blev, desto starkare blev jag och kunde till slut se att det verkligen inte skulle hålla mellan oss. Det kunde det inte.
I samma veva träffade jag min nuvarande fästman. Jag bodde fortfarande med min dåvarande, men det hade varit mentalt slut länge och vi hade bott isär ett tag strax innan. Jag hade inte egentligen några planer på att bli tillsammans med min fästman, men han rörde upp känslor i mig jag inte känt på länge och det var incitament nog för mig att en gång för alla sätta ett permanent stopp på mitt gamla förhållande.

I det förhållandet var en sak vi iallafall hade gemensamt att ingen av oss hade planer på att skaffa barn. När jag träffade min fästman var han ganska rak med att han en dag ville ha barn. Inte nödväntigtvis med mig (vi var inte så seriösa då) men han lade iallafall fram de korten på bordet – vilket jag tyckte var helt rätt.
Vi fortsatte att träffa varandra och beslöt oss för att åtminstone bara träffa varandra, men vi var inte officiellt tillsammans än.
Ju mer jag var med honom, desto mer insåg jag att, visst, jag hade aldrig haft tanken på att ett liv utan barn är otänkbart, men jag insåg att i mitt förra förhållande så kanske det i slutändan inte handlade så mycket om att jag inte ville ha barn. Det handlade mer om att jag inte ville ha barn med mitt ex.

I ett år dejtade jag min fästman innan vi fastställde att vi faktiskt var ett par och tills dess hade jag insett att den här mannen, den här underbara människan, han ville jag ha barn med. Det var lika överraskande för mig som för mina vänner och familj men när jag väl berättade att jag var gravid var det ingen som var förvånad.
De hade sett skillnaden på mig; hur lycklig jag var, hur mycket han fick mig att inse hur kärlek ska se ut att när vi väl skulle ha barn var det lika självklart som att jorden mest består av vatten.

Men tillbaka till rubriken då.
Jag har inte alltid längtat efter barn så jag kan inte relatera till de vars liv cirkulerar kring detta. Jag hade dock inte lätt att bli med barn, det tog ungefär 6-7 månader från det att vi började försöka seriöst och jag hade ett tidigt missfall så att bli gravid var aldrig något jag tog för givet.

Jag älskar inte min son mindre bara för att han inte alltid funnits med i mina framtidsvisioner.
Han är det vackraste jag har sett i hela mitt liv och även när han driver mig till vanvett så finns det ingenting som kan mäta sig med den kärlek jag känner för honom. Även oro, ångest, löjlig lycka och en hel del andra känslor.
Han kanske inte var ”det enda jag ville ha i mitt liv” men han är det bästa som jag har gjort. Han och hans pappa är det bästa jag vet och det hade jag ingen aning om innan de fanns i mitt liv.
Är det inte roligt hur livet kan bli ibland?

IMG_20150804_212109

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *